Svar på frågor om texten kring hur det är att leva i Kabul

Av | 7 januari 2018

För en tid sedan bad vi på redaktionen Franz J Marty som bott i Kabul i tre år och rapporterat för oss det senaste året, om att skriva ner sina intryck av att bo i stormens öga.

  • I en analyserande nyhetstext är slutsatserna skribentens egna.

Det blev en text om hur han upplever det att som västerländsk journalist att bo och verka i Kabul. En opinionstext märkt med förklaringen ”i en analyserande nyhetstext är slutsatserna skribentens egna”. Publiceringen har nu lett till många frågor om ”vad syftet är” och varför vi valt att publicera den.

Det korta svaret är: för att bli klokare tillsammans. För att förstå en komplex stad med hjälp av hans insikter.

För att höra en ny röst.

Eftersom Franz J Marty menar att mediebilden av Kabul inte stämmer med hans erfarenheter på marken så blir hans syn intressant. Han beskriver självmordsattackerna, fattigdomen och kampen för överlevnad.

Men skriver också att det inte är den krigszon som det ofta framställs som. Man dör troligtvis inte i samma stund man kliver av ett plan i Afghanistan.

Slutsatserna i texten är skribentens egna. Det är alltså inget reportage, det vill säga det är inte en text där han intervjuat afghaner om deras situation. Det gör han i andra texter och reportage. Analysen står för honom och han skriver utifrån sin situation vilket framgår tydligt.

Andra har dragit helt andra slutsatser vilket vi visat i andra reportage och vittnesmål som publicerats under året.

Sedan vi drog igång reportageserien om Afghanistan har har vi publicerat över 100 reportage och artiklar, livesändningar från Kabul och intervjuer från förvar.

Senast en kortfilm om en utvisad 9-åring.

Just nu pågår också en kommande reportageresa för att följa upp de utvisade och även arbete med en enkät där vi samlar fakta.

Just nu jobbar vi även intensivt med en artikel om en norsk Afghan som omkommit i landet.

Allt detta har varit möjligt eftersom många velat ha mer journalistik i ämnet. En fråga som var underbevakad ville vi tillsammans belysa. Förutom att rapportera om de utvisade så har vi via en korrespondent i Kabul försökt skildra Afghanistan som land.

Många menar nu att hans text inte tar med FN:s rapporter, situationen för utvisade hazarer eller konvertiter. Att den är oempatisk och värdelös och ja allt möjligt sägs om den. Alla verkar vilja plocka upp hans kastade handske och sätta honom på plats – men återigen det är en subjektiv opinionstext om hans intryck.
Skulle jag bett honom skriva om den och sagt att så som han känner och tänker är inte rätt? Att så får man inte tycka som han tycker? Ska vi bara publicera texter som blir  godkända av de engagerade för de utvisade?

Bland kommentarerna om texten jämförs han med pronazister som skriver om Berlin 1945.

Representanter från en NGO som samlar in pengar från aktivister i Sverige kräver att han ska vara tyst med orden, ”Shut The Fuck Up” * och i tråden skrivs utan bevis att reportern är köpt av europas regeringar.

Blankspot tror på att olika åsikter, eller olika syn på fakta, bäst bemöts i ett fritt meningsutbyte – inte genom att läsare eller berörda kräver censur för att man försöker gå bortom det svartvita och visa komplexiteten.

Självklart är en vardag i krig en annan typ av vardag än den Franz J Marty beskriver. Men detta framgår av hans text tycker jag.

När jag läste den kände jag att den ändå gav lite hopp. Om människans överlevnadsförmåga. Men självklart måste hans röst kompletteras med andras röster vilket också har skett och kommer att fortsätta att ske.

Förr skrev man ett genmäle, en egen text som sedan publicerades som replik men inte nu. Istället delar många den text de hatar och ger den enorm spridning.

Kanske är det dags att mitt i alla hårda ord glädjas över den lyx vi åtnjuter genom att kunna ta del av olika perspektiv på en fråga.

Glädjen över att tysta en röst som tycker annorlunda är kortvarig. Vi blir på sikt alla förlorare om all energi ska lägga på att tysta röster.

Jag har de senaste dagarna haft kontakt med många läsare och några av er är rejält besvikna. Men efter att ha förstått skillnaden på vad som är en krönika, opinionstext och en redaktionell text har också många förstått hur vi tänkt.

Därför väljer vi att publicera denna text om vår publicering även utanför Afghanistan-gruppen.

Jag förstår att många som läser och följer vår rapportering är känslomässigt berörda. Och om man bara vill läsa sådant som stryker en medhårs behöver man inte läsa och dela framför allt inte artikeln.

På sikt är det oerhört viktigt att vi på vår sajt har med olika röster och perspektiv. Att vår journalistik inte kan köpas så att vi bara skulle publicera artiklar som kräver ett stopp för utvisningarna.

Vill man ha ren aktivism och artiklar som enbart stödjer ens sak så är det bästa att stödja politiska partier eller rörelser.

Vill man ha journalistik så kan man fortsätta att stödja oss.

Vår rapportering om utvisningarna handlar också om så mycket mer än ”hur farligt Afghanistan är”. I den nyligen publicerade boken ”Utvisad” så framträder en bild av Sverige mer än om Kabul.
Om rättsosäkerhet, resursslöseri, familjer som splittras och svenska familjer som öppnat sina hem.

En väg framåt nu tänker jag är att Franz J Marty får svara på alla frågor och synpunkter från er läsare.  Skriv ner frågor på engelska i kommentarerna så skickar jag allt till honom. Så får han utveckla det ni vill veta mer om och försvara och förklara sig.

God fortsättning! 

/ Martin Schibbye, chefredaktör för Blankspot.

* Uppdatering 8 januari: I en tidigare version av texten hade uttrycket ”STFU” missuppfattats och tolkats som att skribenten av en person i Kabul uppmanades lämna landet. Detta är nu korrigerat till att han uppmanas att hålla käften då det är en förkortning av ”Shut the fuck up”.

Av | 7 januari 2018

Stöd oss för mer journalistik

Vår journalistik är fri att läsa och byggs tillsammans med engagerade läsare. Men det kostar att göra journalistik.

Stöd oss genom att Swisha valfritt belopp till 123 554 35 41 eller genom att beställa en årsprenumeration.