Antalet självmordsförsök bland asylsökande i Sverige saknar globalt motstycke. Trots det så faller ansvaret för gruppens psykiska hälsa mellan stolarna.
Av Thord Eriksson 22 maj, 2018
Officiell självmordsstatistik omfattar inte asylsökande eftersom de saknar personnumrets fyra sista siffror. Därför hade vågen av suicid bland unga ensamkommande förblivit osynlig om inte Elisabet Rundqvist gjort arbetet med att sammanställa uppgifter som lämnats frivilligt i volontärnätverken.
– Jag kollade med Migrationsverket, de visste ingenting, säger Elisabet Rundqvist som till yrket är bibliotekarie och jobbar med verksamhetsutveckling.
Det var fyra unga ensamkommandes självmord som ledde till att hon påbörjade arbetet. Avsikten var att så småningom ge informationen till myndigheterna.
– Jag ansåg att vi har en plikt mot dem som är här, att vi inte kan lämna dem i sticket. Det vore som att säga att det spelar ingen roll om ni lever eller om ni dör.
Arbetet innebär att hon har bättre kännedom om situationen än de flesta i landet. Vad är det hon ser?
– Ett stort antal unga individer som har blivit berövade alla valmöjligheter. Det de kan råda över är till slut att leva eller att dö, för att det är det enda valet vi har lämnat dem – allt annat bestäms utanför deras kontroll.
Elisabet Rundqvist konstaterar att många ensamkommande genomgår en kris när de blir myndiga eller blir uppskrivna till 18 år och ansvaret för dem därmed övergår från deras kommun till Migrationsverket.
Ofta innebär detta starten på en flyttkarusell, med uppbrott från HVB-hem eller familjehemsboende och flytt till något av Migrationsverkets boenden, oftast långt från kommunen där de har skola och vänner.
– Det blir utkastade i ingenting, till en plats där de inte vill vara och med en identitet som inte är trodd, säger Elisabet Rundqvist.
Just i den här situationen ökar risken för självmord, visar materialet som hon har sammanställt.
Kritiska röster har hävdat att självmordsförsöken är en metod för att få stanna i Sverige. Detta avfärdas dock av såväl Elisabet Rundqvist och suicidforskarna på KI.
– Tillvägagångssätten är av karaktären att det inte går att ändra sig, det ska verkligen lyckas, hängning är vanligast. Det är drastiska metoder som verkligen är menade att leda till döden. Det finns också personen har fått ett uppehållstillstånd, men där den psykiska ohälsan är så omfattande att det slutar i fullbordat suicid. Det är alltså inte så att ett uppehållstillstånd tar bort risken för självmord.
Elisabet Rundqvist efterlyser ett större ansvar från samhället, och inte minst från Migrationsverket, för att förebygga självmord.
– Det tycks som att när en person flyttar ut från ett asylboende så lämnas aldrig information vidare till nästa boende om att den här personen till exempel har en historia av suicidförsök. Min bild är att Migrationsverket inte är ett dugg intresserat av att lämna med personlig information, säger hon.
Unga som fortfarande bor på HVB-, kommunalt eller frivilligt familjehem har större chanser att få hjälp, enligt Elisabet Rundqvist, eftersom de då hela tiden har människor som de känner i närheten som kan ingripa. Samtidigt innebär det kollektiva ansvarstagandet stor belastning på vänner eller familjehemsföräldrar till dem som mår dåligt.
– Det är så många som blir drabbade, det är som att kasta sten i vattnet, det blir cirklar.
Runt en ung person som mår dåligt finns personer som bär ett ansvar som de egentligen inte borde behöva bära, som är samhällets, menar Elisabet Rundqvist.
– Ansvarsfrågan är det absolut svåraste att förhålla sig till i det här. Jag kan inte acceptera att samhället har dragit sig ur ansvaret, säger hon.
- Ring 1177 Vårdguiden om självmord
- Hjälp och stöd om du har självmordstankar
- Om du är anhörig eller vän
Under 2017 begick femton unga ensamkommande självmord, enligt den information som Elisabet Rundqvist samlat in, KI kunde verifiera tolv av dem. Under 2018 har hon hittills bara registrerat ett självmord.
– Däremot är det lika många försök och jag tycker att vuxna svenskar jag pratar med verkar mer desperata nu över att så många ensamkommande mår så dåligt.
Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik har bara läst delar av Karolinska Institutets studie om självmord bland ensamkommande, men uppger att han ändå känner till situationen.
– Som människa kan jag bara kommentera det med att det är fruktansvärt, säger han vid en intervju som görs i slutet av mars och inte i huvudsak handlar om ensamkommande unga utan om hans sätt att leda myndigheten.
Ribbenvik, som är sparsam med sina framträdanden i media, visar tydligt att han ogillar frågan om hur han kommenterar att många ensamkommande begår självmord.
– Jag har fått den frågan många gånger och jag vet inte egentligen varför den ställs till mig. Jag fick den av Janne Josefsson, jag fick den av dig, vad betyder den frågan egentligen?
I stället är han angelägen om att vända fokus mot Migrationsverkets uppdrag och att förutsättningarna för arbetet förändrades när strömmen av asylsökande växte under 2014 och 2015.
– Det finns en anledning till varför man väljer Sverige som vi liksom hoppar över; och det är ju för att vi har ett bra mottagande, vi har en rättssäker process, vi är ett bra land. Det är därför man hoppar över en massa länder på vägen för att komma hit, det är den myndigheten jag leder. Och sen ska vi göra detta så bra och så fort som möjligt och vi ska bli ännu bättre på det, det är min uppgift. Sen får du fundera på varför du ställer frågan som du gör till mig. Att en ung människa släcker sitt eget liv, det är fruktansvärt.
Anser du att Migrationsverket har någon del i det eller inte?
– Att människor tar livet av sig? Ja, om du vill stanna på den nivån att långa handläggningstider gör människor desperata, så absolut, jag ser den korrelationen.
Han påpekar att han kände till att människor bryts ned av upplevelser av trauma, motgångar, och långa tider i ovisshet redan långt innan KI kom med sin rapport.
– Jag har sett det när handläggningstiderna stack iväg för att det kom så många, säger han.
– Att sitta i ett kollektivt boende, långt borta någonstans med en massa folk, helt nya omständigheter – efter tre månader så börjar man brytas ned sakta. Det är klart att det finns en korrelation där. Men sen slutar den där, för att frågan som du insinuerar är ju en annan.
Vad är det jag insinuerar?
– Om jag känner ansvar för deras död. Mitt ansvar och vårt ansvar på den här myndigheten är ju att göra detta så bra och så fort som möjlig. Och med det som hände 2014 och 2015 så har vi gjort det så bra och så fort som möjligt.
När trycket av asylsökande var som störst skilde Migrationsverket ”enkla” ärenden från ”svåra”, där de enkla gick snabbare att handlägga och övriga långsammare.
De ensamkommande från Afghanistan hamnade i den svåra, långsamma gruppen och många har väntat, eller väntar fortfarande på beslut i sina asylärenden. En följd av de långa handläggningstiderna är att många som sökte asyl 2015 när de fortfarande var minderåriga, inte får sin ansökan om asyl prövad förrän de blivit vuxna. Detta påverkar deras chanser att få uppehållstillstånd negativt.
Hur tänker du kring det på ett mänskligt plan?
– Mänskligt plan? Ja, juridiken är enkel i den delen, men på ett mänskligt plan, nej, absolut inte, det där får ju stora konsekvenser. Det är ju fruktansvärt.
Har du önskat dig ett politiskt beslut som gjort det möjligt för Migrationsverket att fatta beslut utifrån åldern som de hade när de kom?
– Nej, den frågan svarar jag inte på, nej, jag åberopar det femte författningstillägget! (skratt) (Det femte tillägget i USA:s författning handlar om rättssäkerhet och innebär rätten att inte behöva vittna mot sig själv, reds anm.)
– Nej, du ställer en självklar fråga; om någon kommer och handläggningstiden gör att man går över en gräns där det blir en helt annan konsekvens – för mig är det en uppenbar fråga för en människa hur det känns. Det känns inte bra, det gör det inte.
Det gäller väldigt många just i den här gruppen.
– Ja, det gör det. Och återigen, det kom 35 000 ensamkommande under ett år. Här går lite olika spår ihop, när man gör saker för snabbt och för slarvigt så blir det dåligt. Vi anklagas just för det; att vi gör för snabbt, för mycket, vi måste bromsa. Och samtidigt så anklagas vi för att fördröja, det tar för lång tid. De två måste man adressera ihop och då kommer man tillbaka till balansgången mellan säkerhet och effektivitet. Okej vi har ett snabbspår, vi skulle kunna stänga det snabbspåret och bara köra barnärenden, då hade barnärenden gått snabbare. Samtidigt så hade vi 185 000 människor inskrivna, många i onödan som inte skulle behöva ta lång tid alls. Jag kan inte säga att det vi gjorde var 100 procent rätt, det kan jag inte göra.
Läs fler artiklar kring undersökningen:
Så gjorde vi undersökningen
Nästan alla har funderat på att ta sitt liv
Otänkbart att återvända
Gränspolisen: Vi kommer inte kunna utvisa alla
Krav på politiska åtgärder efter Blankspots undersökning
Av Thord Eriksson
Hjälp oss skriva mer om Migration!
Blankspots journalistik göms inte bakom en betalvägg. Stöd det fortsatta arbetet med att bevaka Migration genom att skänka ett engångsbelopp via Swish 123 554 35 41 eller genom att bli prenumerant.
