Den långa vägen tillbaka

Av | 10 april 2018

Vardagen präglas av osäkerhet och arbetslöshet för de ensamkommande som utvisats från Sverige. Blankspot återvände till Afghanistan för att träffa några av de personer vi tidigare rapporterat om som fortfarande kämpar för skapa sig ett nytt liv.

  • Artikeln fortsätter på Facebook
  • Blankspots journalistik görs tillsammans med dig. Om du vill bidra med din kunskap och dina idéer, gå med i Facebookgruppen som finns för reportageserien och följ arbetet bakom kulisserna.
  • Till gruppen om Afghanistan

Juli 2017. Basir Sharifi sitter i en taxi på väg från Kabul till hemmet i byn Sangmasha i provinsen Ghazni. Det är en lång och obekväm bilresa, nio timmar på dåligt underhållna vägar. Men framför allt är den osäker.

Han sitter i passagerarsätet bredvid taxichauffören. I baksätet sitter tre personer han inte känner, också på väg hem efter ett besök i den afghanska huvudstaden. Han kastar oroliga blickar ut genom rutorna. På avstånd kan han höra skottlossning och explosioner.

De senaste dagarna har afghansk militär drabbat samman med talibaner i häftiga strider i området, och det händer titt som tätt att talibanerna sätter upp check points längs vägen.

När de närmar sig Qarabagh, ett av de mest tätbefolkade områdena i provinsen, är striderna så intensiva att de bestämmer sig för att ta en annan väg.

De lämnar den stora vägen, väl medvetna om att även omvägen innebär en risk. De passerar grupper av små låga hus i lera. Framför dem breder det torra ökenlandskapet ut sig, bakom dem de gula vetefälten, och i norr reser sig bergen.

De har kört en halvtimme, kanske lite mer, när världen omkring dem plötsligt exploderar. Taxibilen slungas högt upp i luften.

Nu dör jag, tänker Basir.

Sekunden senare ligger han på marken. Det tjuter i öronen och gör ont i hela kroppen, men han är vid liv. Han kan se att taxichauffören rör på sig. De tre männen i baksätet ligger däremot livlösa bredvid det rykande bilvraket.

En djup krater mitt i vägen avslöjar vad som hänt. Taxin har kört på en tryckutlöst vägbomb.

Efter några minuter dyker en annan taxibil upp. Den stannar till och chauffören ser till så att både hans skadade kollega och Basir kommer till sjukhuset i Ghazni. Läkarna konstaterar att Basir har splitterskador i ansiktet, en bruten arm och ett brutet ben. Båda överlever mirakulöst. Passagerarna i baksätet är däremot döda.

Mars 2018. Basir Sharifi drar upp det vida byxbenet på sin mörklila Shalwar Kameez, den afghanska nationaldräkten för män.

– Här, säger han och pekar på en punkt strax under vänster knä. Det var här benet var brutet. Det gör fortfarande ont ibland när jag spelar fotboll.

Det har gått åtta månader sedan olyckan i Qarabagh och drygt ett år sedan han och jag träffades senast.

Då var det vinter och snö i Kabul. Basir, som utvisats från Sverige ett par månader tidigare, hade med buss och taxi tagit sig hela vägen från Sangmasha till huvudstaden.  I skydd av mörkret, i en tillfälligt lånad lägenhet, berättade han om den svåra tid han gått igenom sedan utvisningen från Sverige. Att talibanerna på något sätt hade fått veta att han var tillbaka, hur han tvingats fly upp I bergen där han levt ensam I ett övergivet, fallfärdigt hus, utan mat och ombyte, och hur han när hungern blev outhärdlig hade tvingats äta gräs.

Nu har våren kommit till den afghanska huvudstaden. Det är fortfarande kallt på nätterna, men sol och lite drygt femton grader i luften på dagarna.

En tid efter olyckan bestämde sig Basir Sharifi för att lämna det oroliga Ghazni och starta om i Kabul. Hustrun Sidiqa flyttade med Basirs mamma och pappa till Hotqol, den by där Basir växt upp. Hans plan var att leta jobb, kanske starta något eget. Allt han tjänade och som inte behövdes för det egna uppehället skulle han skicka hem till familjen.

Basir fick jobb i en butik i den hazardominerade stadsdelen Dashti Barchi i västra Kabul. Men när en självmordsbombare sprängde sig själv till döds utanför en moské i närheten förstördes lokalerna och ägaren var tvungen att stänga, berättar Basir.

Basir, som även hyrt ett rum i anslutning till butiken, var tillbaks på ruta ett. Han tvingades ut att söka jobb och bostad igen.

Lösningen fanns närmare än han kunde tro. En nära släkting, som arbetar som kontorist på en stenfabrik i den angränsande stadsdelen Kote Sangi, ordnade så att Basir fick flytta in med de anställda arbetarna på fabriken. Fyra personer på tolv kvadratmeter. Inga möbler och bara en tunn heltäckningsmatta ovanpå det hårda betonggolvet. Hyran på 2000 afghani var i alla fall överkomlig.

Basir Sharifi återvände till sin hemprovins Ghazni och fick ganska omgående problem och tvingades flytta upp i bergen. När Blankspot möter honom igen är han bosatt i Kabul.

Rummet ligger i en låg vit byggnad, längst in på den dammiga innergården. För att komma dit måste vi kryssa oss fram mellan höga staplar av ljus iransk marmor. Det är full fart i fabriken. På en av de få öppna ytorna håller en man med vinkelslip på att såga upp en av marmorskivorna. Det finkorniga dammet sveper med vinden och lägger sig sedan som en tunn hinna över allt och alla. Att döma av måtten ska skivan användas som diskbänk, kanske i ett hem någonstans i Kabul. I andra änden av gården kämpar en grupp arbetare med att baxa upp stora stenblock på ett lastbilsflak.

Basir slår sig ner på det iskalla golvet bredvid en trave med filtar och täcken.

– De första veckorna hade jag bara en filt som jag virade om mig på natten. Sedan köpte chefen på fabriken ett täcke till mig, men det var ändå kallt i vintras, berättar Basir.

Det har varit ett händelserikt år. I somras återvände hans pappa till Afghanistan efter många år i Iran. Han bosatte sig I Hotqol, byn Basir växt upp i men sedan tvingades lämna på grund av hotet från talibanerna.  Gemensamt kom familjen överens om att Basirs hustru Sidiqa och hans mamma skulle följa efter pappan, medan Basir skulle göra ett försök att etablera sig I Kabul.

Några månader tidigare hade Basir och Sidiqa förlorat sitt ofödda barn. Enligt Basir var det slarv av läkarna som orsakade missfallet. Även Sidiqa blev dålig och fick opereras akut, berättar han.

Sedan dess har hustrun haft stora problem med smärtor från livmodern, och för ett par månader sedan hämtade Basir henne till Kabul i hopp om att hon skulle erbjudas bättre vård här. Efter en vecka kunde Sidiqa lämna sjukhuset, fri från smärtorna, berättar Basir vidare.

Även pappan har varit dålig. I hans fall är det ländryggen som krånglar. Just nu pågår strider i området, berättar Basir. Men så snart vägarna är säkra igen är tanken att han ska resa tillbaka till Hotqol och ta med sig även fadern till Kabul för läkarvård.

–  Som det är nu ligger pappa bara ner och kan inte röra sig. Mamma tjatar på att jag ska hämta honom, men det är mycket farligt för mig att resa till Hotqol, förklarar Basir.

Längtan efter familjen är stor. Helst hade Basir sett att hustrun hade flyttat med till Kabul, men det är en omöjlighet så länge Basir inte har jobb eller en riktig bostad.

– Jag har varken pengar till hyra eller mat för oss båda, säger Basir.

För två år sedan återvände Basir Sharifi ”frivilligt” från Sverige till Afghanistan efter att ha fått avslag på sin ansökan om asyl. Livet är fortfarande en kamp.

För tillfället överlever Basir tack vare stöd från vännerna i Sverige. Varje månad skickar de 10 000 afghani, vilket motsvarar ungefär 1200 kronor. Det räcker till hyra, mat, taxiresor i Kabul när det är för farligt att promenera samt telefonkort så att han kan hålla kontakt med familjen.

– Om några dagar firar vi det persiska nyåret, Nawroz, och min mamma och min fru har ringt och sagt att de skulle behöva nya kläder till firandet. Jag har förklarat att jag inte har några pengar, säger Basir och slår ner blicken i golvet.

För en kort stund kämpar han med gråten. Men så samlar han sig, sträcker på sig.

Att ge upp är inte Basirs grej. Vännerna hemma i Sverige: Anna, Andreas, Sofia och inte minst kompisarna I fotbollslaget, har mer än en gång vittnat om hans driv och hans vilja. I den korta mailkorrespondens som jag haft med dem innan resan kallar de honom för “en kämpe”.

Nu berättar Basir att han pratat med ägaren till stenfabriken om att öppna en liten filial i Dashti Barchi. För det krävs ett startkapital på 200 000 afghani, motsvarande knappt 25 000 kronor. För en tid sedan gjorde kompisarna i Sverige en insamling och lyckades få ihop närmare 150 000 afghani till Basirs projekt. Det saknas alltså fortfarande runt 6 000 kronor, men Basir vägrar ge upp hoppet. Han har pratat med ägaren till fabriken om han kan få jobba där tills vidare, men just nu finns ingen plats för honom.

Eventuellt skulle han kunna få jobb på någon restaurang, men där är arbetsförhållandena dåliga och lönen riktigt usel, runt tusen afghani i månaden, berättar han.

– Ett sånt jobb löser inte mina problem. Tvärtom, det gör det mitt liv svårare eftersom det skulle hindra mig från att gå vidare med mina andra planer, säger Basir.

Trots saknaden av familjen och den tuffa ekonomiska situationen är säkerheten det som oroar Basir mest. Det senaste året har våldet ökat i huvudstaden Kabul. Enligt FN:s beräkningar dödades närmare 3 500 civila och mer än 7 000 skadades till följd av kriget förra året. Det är visserligen en minskning med nio procent jämfört med 2016, men huvudstaden Kabul har seglat upp som etta på denna svarta lista, med fler dödade och skadade civila i självmordsattacker, bombattentat och strider än den talibankontrollerade krutdurken Helmand.

Spår efter en självmordsattack i stadsdelen Dashti Barchi i Kabul. IS tog på sig attentat som krävde nio människors liv.

Det är framför allt koordinerade attacker och självmordsattentat signerade talibaner och IS har ökat.

Bara några dagar innan Blankspot träffar Basir i Kabul genomför IS en självmordsattack i stadsdelen Dashti Barchi, bara några minuters bilresa från stenfabriken. Nio personer omkommer i attacken. Dubbelt så många skadas.

Tillsammans med Basir åker jag till platsen för sprängdådet. Det mesta av förödelsen är bortsopad, men både den stenlagda trottoaren och de omkringliggande husfasaderna bär tydliga spår av splitter.

I ett träd hänger rester från ett klädesplagg och stammen är uppfläkt på flera ställen. En man kommer fram och pekar på några mörka fläckar.

– Blod, säger han.

I en lyktstolpe mitt i gatan har någon hängt upp en afghansk flagga, ett minnesmärke för dem som miste livet i attacken.

Intill en av de förstörda fasaderna längs trottoaren står butiksägaren Mohammad Shapoor. Trots att terrorgruppen IS tagit på sig dådet är det framförallt regeringen han är arg på.

– Hur skulle en självmordsbombare kunna ta sig igenom alla poliskontroller längs vägen om det inte fanns någon som hjälpte honom? säger han och skakar uppgivet på huvudet.

Bakom honom håller en handfull byggarbetare på att reparera den totalförstörda butiksfasaden. De har jobbat oavbrutet de senaste dagarna, tagit hand om bråte och glassplitter och murat upp nya väggar. Ramen till de stora skyltfönstren är på plats igen, men fortfarande saknas glasrutorna. När butiken kan öppna igen vet inte Mohammad Shapoor.

Trots 16 år av krig har talibanerna inte besegrats, tvärtom vinner de mark samtidigt som IS slagit rot i landet.

Vi lämnar förödelsen vid attentatsplatsen och åker tillbaka mot stenfabriken. Det är tidig eftermiddag och gatulivet är precis så intensivt och kaotiskt som det brukar vara i Kabul. Bilister som tutar ilsket. Motorcyklister som kommer farande på fel sida av vägen. Gamla gubbar med vita skägg och krökta ryggar kommer dragandes på gistna träkärror fullastade med allt från granatäpplen stora som handbollar till djurkadaver och gammalt metallskrot. Försäljarna ropar ut sina erbjudanden och kvinnor på väg hem från marknaden bär på tunna plastpåsar fyllda med frukt och grönsaker.

  • Det kostar att göra journalistik
  • Stöd oss genom att bli prenumerant
  • Bli prenumerant!

På det smala gångstråket mellan körbanorna har Kabuls heroinister funnit en hemvist. Sedan några år tillbaka utgör de ett lika självklart som sorgligt inslag i gatubilden.

Ingen tycks längre ta någon notis om de utstötta. Några ligger raklånga, utslagna på marken. Andra sitter på huk, ofta i par, med filtar över huvudet för att inte de dyrbara men flyktiga ångorna från rökheroinet ska gå förlorat i vindbyarna.

Basir pekar och säger:

– Många av dem är återvändande flyktingar som inte lyckats få jobb.

Inne på stenfabrikens kontor häller Basirs släkting, Bashir, upp te i genomskinliga muggar. Han berättar att han och Basir växte upp ihop i Hotqol, inte under samma tak men väl i samma område.

Bashir har en examen i psykologi från universitetet i Kabul. Men psykologjobb är extremt ovanliga här och Bashir säger sig ändå ha haft tur som fått ett kontorsjobb på stenfabriken.

– Det var tack vare en kompis, en bekant till chefen, som jag fick jobbet, förklarar han.

Precis som Basir hade Bashir planer på att lämna Afghanistan och ta sig till Europa. Men föräldrarna sa nej, berättar han. De hade satsat mycket pengar på hans utbildning och ville att han skulle avsluta studierna först. Och nu är det för sent, konstaterar han.

– De flesta skickas ju hem igen. Men om jag visste att jag fick stanna i Europa, då skulle jag ge mig av direkt.

Det är svårt att få riktig klarhet i släktförhållanden. Arbetarna ute på gårdsplanen påstår att Basir och Bashir är bröder. Bashir säger att Basir är hans morbror, medan Basir kallar Bashir för sin kusin.

Oavsett hur det ligger till så finns det tydliga likheter i utseendet, och för båda innebär det självklart en trygghet att man har varandra.

Trots saknaden efter familjen i Hotqol och vännerna i Sverige, och trots allt det jobbiga som hänt det senaste året, finns det stunder då Basir känner sig lycklig. Stunder då han för en kort stund lyckas skingra tankarna.

För en tid sedan stötte han på några killar som träffas två gånger i veckan i en sporthall för att spela fotboll. När Basir berättade att han älskar att spela fotboll blev han inbjuden – på prov.

– De sa att om det visade sig att jag kunde spela fotboll så skulle jag få en plats i laget. Det de såg måste ha imponerat mycket, för redan efter första träningen frågade de om jag kunde tänka mig att bli deras tränare, berättar Basir.

Fotbollen har blivit som en mental fristad, berättar Basir vidare.

– När jag är där så glömmer jag allt som är jobbigt, jag fokuserar helt på fotbollen. Den får mig att må bra.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag känner mig rädd. Det blev värre efter att jag skadats av vägbomben. Då sa jag till mina vänner i Sverige att jag inte ville leva längre, att jag tänkte ta livet av mig. Men de sa att det är så många som behöver mig här, min familj och min fru. De fick mig att ändra mig. Men samtidigt, det är så svårt att leva i Afghanistan, och det känns inte som att det kommer att bli bättre.

Jag tar farväl av Basir.

Obaid Ali, forskare vid Afghanistan Analysts Network.

Två dagar efter att vi skiljts åt inträffar en ny självmordsattack i Kabul. Den här gången är det ett brittiskt säkerhetsföretag som är måltavla. Tre personer dör och fyra skadas. Ingen av de omkomna är utländska medborgare. Talibanerna tar på sig attacken.

Tre dagar senare är det dags igen. Den här gången är det en självmordsbombare till fots som utlöser sin sprängladdning bland glada Kabulbor som firar början på det persiska nyåret, Nawroz. Minst 30 personer mister livet och mer än dubbelt så många skadas i attacken. Terrorgruppen IS säger sig ligga bakom dådet.

Enligt Obaid Ali, forskare vid Afghanistan Analysts Network, hänger det upptrappade våldet ihop med USA:s och den egna regeringens nya taktik, där man i allt större utsträckning använder sig av drönare och stridsflyg i kriget mot de militanta grupperna.

– Under 2015 och 2016 såg vi flera stora offensiver, bland annat i Kunduz, där talibanerna försökte ta över stora områden. De ser vi inte på samma sätt längre. Istället har man övergått till koordinerade attacker mot polis och militär, men också civila mål i de stora städerna. Den nya taktiken är ett sätt att få maximal uppmärksamhet samtidigt som man undviker risken för stora förluster bland sina egna, säger Obaid Ali.

Säkerhetssituationen i de stora städerna har försämrats successivt de senaste åren. Allt går dock inte att skylla på talibaner och militanta rörelser, menar Obaid Ali.

– Vi har sett en ökning av kriminella nätverk som opererar i och omkring Kabul. En anledning till detta är den svåra ekonomiska situationen, det råder stor brist på jobb vilket leder till att många – inte minst unga – lockas till de kriminella nätverken.

– Det finns många som utnyttjar kaoset för att själv skapa sig fördelar, ofta handlar det om personer eller grupper med kopplingar högt upp inom både polis och myndigheter. Vi hade ett exempel för ett par månader sedan då polisen gjorde en razzia i ett område inte långt härifrån. Insatsen riktade sig mot det man trodde var en narkotikasmugglare, men det visade sig att det inte enbart rörde sig om droger utan även vapen, tillverkning av bomber och hjälp att smuggla in och gömma personer som planerade att utföra självmordsattacker i Kabul, berättar Obaid Ali.

Trots alla rapporter om koordinerade attacker och blodiga självmordsattentat i huvudstaden håller Obaid Ali inte med om att situationen för de återvändande flyktingarna från Europa skulle ha försämrats det senaste året.

– De har det tufft, men det är inte tuffare nu än för ett par år sedan. Problemet för många är att de varit borta länge, ibland flera år, i Europa. De har hunnit vänja sig vid en annan livsstil och när de återvänder till Afghanistan blir det som en chock för dem.

Enligt Obaid Ali är detta inte något unikt för återvändarna från Europa.

– Vi ser samma sak med personer som återvänder från Iran och Pakistan, de slås av hur mycket militärer och vapen det förekommer och tänker att om situationen är så här i Kabul, hur illa är det då ställt i resten av landet?

Säkerheten är inte det enda som gör det problematiskt för återvändarna. Precis som tidigare är det många faktorer som försvårar en återintegrering i det afghanska samhället.

– Den hopplösa situationen på arbetsmarknaden, inte minst, konstaterar Obaid Ali.

Trots den ökade osäkerheten är det betydligt färre som lämnar Afghanistan nu jämfört med för ett par år sedan.

Av dem som deporterats från länder i Europa är det många som gett sig av igen. Obaid Ali kan inte säga exakt hur många det rör sig om. Någon sådan statistik finns inte. De flesta har sannolikt gett sig av till länder som gränsar till Europa, framför allt Turkiet, säger han. Där väntar de på att göra ett nytt försök att ta sig in i ”fort Europa”.

För ett par år sedan genomförde Afghanistan Analysts Network ett antal djupintervjuer med familjerna till några av de ungdomar som gett sig av till Europa. Det visade sig att det ofta var ett gemensamt ställningstagande, i familjen och även inom bygemenskapen, som låg till grund för beslutet att fly, berättar Obaid Ali.

– Det finns en stor oro hos många föräldrar att deras barn ska rekryteras av militanta grupper eller kriminella nätverk om de stannar kvar.

  • Några strimmor hopp
  • Är situationen i Afghanistan verkligen så nattsvart som det låter? Naturligtvis inte. Även i ett krisdrabbat land som Afghanistan finns ljusglimtar:
  • Skolan. Drygt nio miljoner afghanska barn går enligt USAID idag i skolan. Detta kan jämföras med knappt 1 miljon 2001. Fyra av tio skolbarn är flickor.
  • Hälso- och sjukvård. Stora satsningar inom hälsosektorn har gjort att uppskattningsvis 85 procent av landets befolkning idag har tillgång till sjukvård. Ett exempel som ofta lyfts fram är den minskade mödradödligheten. För 25 år sedan låg den på närmare 1600 dödsfall per 100 000 födslar, vilket placerade Afghanistan i topp på listan över världens farligaste länder att föda barn i. 2015 hade mödradödligheten sjunkit till knappt 400 fall per 100 000 födslar.
  • Jämställdhet. 1990 var fyra procent av ledamöterna i det afghanska parlamentet kvinnor. 2017 var motsvarande siffra 28 procent. Motsvarande siffra för USA är enligt siffror från Världsbanken bara 17 procent.

Trots den ökade osäkerheten är det betydligt färre som lämnar Afghanistan nu jämfört med för ett par år sedan. Stängda gränser och en skärpning av asylpolitiken i Europa har enligt Obaid Ali gjort att allt färre afghaner ger sig av.

– Det fanns en stor oro inför att de internationella trupperna skulle dra sig tillbaka för fyra år sedan, med förlorade arbetstillfällen och en allmänt ökad osäkerhet. Många afghaner tänkte att om de bara kunde ta sig till Europa så skulle allt ordna sig. De skulle få jobb, utbildning och trygghet, men istället hamnade de i en väldigt svår situation, där de varken hittade jobb eller bostad. Detta har naturligtvis också påverkat människors vilja att ge sig av, konstaterar Obaid Ali.

Går det då att prata om några säkra zoner i Afghanistan idag?

Obaid Ali menar att det finns platser som är säkrare än andra. De centrala delarna av de stora städerna; Kabul, Mazar-e-Sharif, Herat och i viss mån även Jalalabad är trots de militanta gruppernas nya taktik fortfarande relativt säkra.

Sedan finns det provinser som är bättre än andra. Obaid Ali nämner Panjshir och Bamyan som exempel. Däremot håller han inte med om att vissa etniska eller religiösa grupper skulle vara mer utsatta än andra.

– Visst har det förekommit riktade attacker mot hazaras och shiamuslimska mål i Kabul. Men samma sak gäller för pashtuner i öster och uzbeker i norr, de drabbas lika hårt av de militanta grupperna, säger han.

Vad krävs då för att vända den negativa trenden och förbättra situationen för de flyktingar som skickas tillbaka till Afghanistan?

– Fler jobb och ökad säkerhet. Just nu görs ingenting, regeringen tycks sakna en strategi för att komma till rätta med problemen, säger Obaid Ali.

En ökning av koordinerade attacker i städerna.

Kriminella nätverk som drar nytta av kaoset och försöker locka till sig nya ungdomar.

En usel arbetsmarknad, och till råga på allt en regering som tycks stå mer eller mindre handfallen.

Hamburgerstället Mazadar Burgers i Kabul blir allt mer populärt bland befolkningen.

Bakom en stor glasruta, i den nyrenoverade källaren på nyöppnade Mazadar Burgers I centrala Kabul, håller kockarna som bäst på att förbereda sig inför lunchrusningen. Det fräser till i smöret när ännu en kycklingburgare landar bland grönsaker och vegetariska biffar på det stora stekbordet.

En våning upp har gästerna börjat trilla in.

– Ingen av våra anställda visste något om matlagning när de började här, vi har lärt upp alla från grunden, berättar Mazadar Burgers ägare Mirwais Arya.

Han är 30 år gammal. Propert klädd i randig skjorta och stickad blå pullover under den smårutiga kavajen. För snart två år sedan tog han ett beslut som inte bara skulle förändra hans eget, utan även många andra unga Kabulbors liv.

Han hade jobbat några år för en tv-kanal i Kabul, men med den ökade osäkerhet som följde i spåren av den internationella truppreträtten bestämde han sig för att flytta till Indien och studera.

– Eftersom jag var den enda i min familj som hade ett jobb, så var jag tvungen att hitta en annan försörjning åt mina föräldrar och sex syskon innan jag gav mig av, berättar Mirwais Arya.

Med ekonomiskt stöd från vänner och bekanta startade han en hamburgerrestaurang i centrala Kabul, Mazadar Burgers. En vågad satsning som krävde stora investeringar, men som snabbt skulle visa sig ligga helt rätt i tiden.

Tanken var att Mirwais bröder skulle ta hand om restaurangen. Själv hade han inga planer på att återvända till Afghanistan.

– Efter Indien skulle jag fortsätta studera i USA eller Europa. Men när jag såg hur bra det gick för mina syskon bestämde jag mig för att återvända till Kabul.

Mirwais Aryta är grundare av Mazadar Burger en snabbt växande hamburgerkedja i Kabul.

Idag har Mazadar Burgers ett 30-tal anställda, och för sex månader sedan öppnade Mirwais Arya och hans bröder ytterligare en hamburgerrestaurang i den afghanska huvudstaden.

Mirwais Arya säger att han har två syften med verksamheten: dels att försörja sin familj, dels att erbjuda andra unga afghaner som funderar på att fly till Europa ett alternativ.

– I den svåra situation som vi befinner oss i nu, vems är egentligen ansvaret för att det ska bli bättre? frågar han sig.

– Vi måste alla vara beredda att göra uppoffringar om vi vill nå förändring.

Precis som Obaid Ali pratar han om vikten av fler arbetstillfällen. De senaste två åren tycker sig Mirwais Arya ha sett en positiv trend, han pratar om ”det nya Afghanistan”.

– Fler och fler unga startar egna företag, inom restaurang- och cafébranschen, men också inom teknik och IT. Deras investeringar skapar ringar på vattnet, idéerna sprids till provinserna och det skapas nya arbetstillfällen hos underentreprenörer och leverantörer.

Två medelålders damer kliver in genom entrén till Mazadar Burgers. De slår sig ner vid ett av fönsterborden och börjar bläddra i menyn.

– Mazadar betyder utsökt, förklarar Mirwais Arya. Vi vill erbjuda produkter av hög kvalitet, men det ska finnas något för alla. Därför har vi även billigare alternativ, som vegetariska hamburgare och burgare gjorda på potatis.

Damerna vid fönsterbordet beställer kycklingburgare och pommes frites av den unga servitören. Zohra Yousuf och Nadia Saleh arbetar som rådgivare åt president Ashraf Ghanis hustru. Zohra Yousuf med fokus på PR och media, Nadia Saleh med fokus på kvinno- och säkerhetsfrågor. Båda har besökt Mazadar Burger förr och är mycket nöjda med maten, säger de.

Jag följer med Mirwais Arya en trappa ner, till källarvåningen som inretts speciellt för barnfamiljer. Väggarna pryds av teckningar och i taket hänger små gosedjur som personalen delar ut till barnen.

– Det finns två skäl till varför vi valt att satsa på barnfamiljer. Dels är det bra ur ett affärsperspektiv, men det är också viktigt för Afghanistans framtid. Jag hoppas kunna ge dem som växer upp idag en mer positiv bild av sitt hemland än den jag fick som barn, säger Mirwais Arya.

Intresset för matlagning är något syskonen hade med sig hemifrån, berättar han.

– Vår mamma var mycket noga med att vi skulle lära oss laga mat, det är jag tacksam för nu.

Mirwais Arya medger att han precis som många andra var orolig i samband med den internationella truppreträtten för fyra år sedan. Inte så mycket för säkerheten som för ekonomin. Tusentals jobb försvann mer eller mindre över en natt. Två tuffa år följde.

Men, säger han, det var också två väldigt viktiga år som fick människor att börja fundera på hur de själva kunde bidra till att bygga upp landet igen.

– Bland dem som stannade fanns många som ville förändra sina liv här. Det är resultatet av det vi ser nu, säger Mirwais Arya och syftar på den nyväckta företagarandan bland unga afghaner.

Hittills har Mazarda Burgers gått med en liten vinst. Överskottet har använts till investeringar i personal och den nya restaurangen.

Marknadsföringen sker via sociala medier, framför allt Facebook, men man har även fått draghjälp av traditionella medier, som gärna lyfter fram Mazarda Burgers som ett positivt exempel.

– Marknaden för västerländsk snabbmat är inte så stor ännu, de flesta afghaner föredrar traditionell mat, men jag märker ett ökande intresse. Via sociala medier ser unga människor hur det fungerar på andra håll i världen. De blir inspirerade att göra något åt sin situation, och det gör mig optimistisk inför framtiden.

Årets Polarpris gick till The Afghanistan National Institute of Music (ANIM) och dess grundare dr Ahmad Sarmast. På institutet, som grundades 2010, får barn oavsett kön, etnicitet och religiös bakgrund, tillgång till gratis musikundervisning.

I en annan del av Kabul håller eleverna vid Afghanistan National Institute of Music, ANIM, på att förbereda sig inför den årliga galakonserten. Det är några timmar kvar till festen ska börja, men säkerhetspådraget runt det statliga radio- och tv-husets stora konserthall är redan enormt.

Alla besökare kroppsvisiteras. Väskor genomsöks. I entrén patrullerar tungt beväpnade vakter och inne i konserthallen förs lågmälda samtal mellan sammanbitna livvakter – den ena biffigare än den andra – i mörka solglasögon och skottsäkra västar.

Flyktvägar kontrolleras och alla som kliver över tröskeln granskas misstänksamt.

Många prominenta gäster väntas. Bland annat presidentens närmaste man, före detta utrikesministern och presidentkandidaten Abdullah Abdullah, samt USA:s och Storbritanniens ambassadörer.

Trots det verkar musikskolans grundare, Afghanistans enda filosofie doktor i musik, Ahmad Sarmast, hur lugn som helst.  

– Nervös? Nej, i så fall hade jag stannat hemma, säger han och skrattar.

– Fast det är klart att det medför en viss anspänning när man bjuder in 500 gäster, inte minst med tanke på det rådande säkerhetsläget.

Det har varit en lång resa, medger Ahmad Sarmast.

– Vi startade verkligen från noll. Första året hade vi ett hundratal elever, sedan har vi växt kontinuerligt och de senaste åren har vi haft runt 300 elever varje år. Ungefär hälften av dem är föräldralösa barn och ungdomar som fångats upp på gatan.

Ahmad Sarmast kommer från en musikalisk familj. Hans pappa var en ansedd kompositör och dirigent i flera stora orkestrar på 1950 och 1960-talet. I samband med den sovjetiska invasionen i slutet av 70-talet flyttade familjen till Moskva och Ahmad Sarmast fortsatte sin musikaliska utbildning vid musikkonservatoriet i den sovjetiska huvudstaden.

Efter talibanregimens fall 2001 återvände Ahmad Sarmast till Afghanistan. Med sig hem hade han en vision om att med musiken som försonande kraft bygga upp landet igen.

– När jag startade ANIM 2010 hade jag som mål att Afghanistan inom tio år skulle ha sin första riktiga symfoniorkester. Nu är vi där. Ibland går det fortare att förverkliga sina drömmar än man vågat hoppas på.

Kvällens konsert är speciell på flera sätt. Inte nog med att symfoniorkestern ska göra sitt allra första framträdande Det är också första framträdandet för skolans olika orkestrar efter att ANIM tilldelats det prestigefyllda Polarpriset, även kallat ”Nobelpriset i musik”.

– Det är ett fantastiskt erkännande av det hårda arbete som många människor lagt ner, alla som på olika sätt bidragit till att bygga upp och etablera ANIM, inte minst alla ambitiösa elever. Men mer än något annat så är det erkännande av musikens återkomst till Afghanistan, säger Ahmad Sarmast.

Av barnen från den allra första årskullen, finns fortfarande några med i de olika orkestrarna. Ett fåtal har tagit klivet upp i symfoniorkestern, berättar Ahmad Sarmast vidare, medan andra har integrerats i andra delar av det afghanska musiketablissemanget.

Att världens ögon nu riktas mot Afghanistans nationella musikinstitut är också ett erkännande av själva musikens makt, enligt Ahmad Sarmast.

En av dem som varit med från starten är Samim Zafar. Jag träffade honom första gången 2011, då han var 13 år gammal och nybörjare på sitt instrument, det traditionella afghanska stränginstrumentet Rubab.

Ahmad Sarmast är grundare till Afghanistans nationella musikinstitut.

– Det var min allra första erfarenhet av musik, minns Samim Zafar.

Musiken har gett Samim Zafar upplevelser som de flesta afghanska ungdomar knappast ens vågar drömma om. Han har fått resa, lära känna andra musiker i både Afghanistan och utomlands, och han har gett konserter i länder som England, USA, Tyskland, Kina och Oman.

Hans föräldrar är mycket stolta över honom, berättar han. De uppmuntrar honom ständigt att fortsätta utveckla sitt musicerande, något som inte alls är självklart i det strängt konservativa Afghanistan.

Tyvärr kan föräldrarna inte närvara vid kvällens konsert. De kommer från Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan och har inte möjlighet att resa till Kabul, berättar Samim Zafar utan att se alltför besviken ut.

Vad betyder musiken för honom?

– Den får mig att slappna av, och den gör mig alltid glad.

Ahmad Sarmast ler brett och lägger armen om sin unge adept.

Vad har betytt mest för honom: att få vara med och återuppliva den afghanska musiktraditionen, eller att ha förändrat så många unga människors liv?

– Var och en av de framgångar som vi åstadkommit genom ANIM har ett alldeles eget värde. För mig personligen har det viktigaste ändå varit att vi har kunnat förändra livet för så många unga människor. Vi har lyft dem från gatan och gett dem nytt hopp, säger Ahmad Sarmast.

Josef är en av tusentals afghanska ensamkommande som utvisats till ett land han lämnade som liten och inte längre minns. Blankspot har följt honom under det första året i det nya landet.

Ariana flight FG-251 från Kabul till Herat slår i marken med våldsam kraft. Det tjuter och kränger oroväckande när piloten kämpar för att hålla den åldrade flygplanskroppen på den ojämna landningsbanan.

Utanför kabinfönstret rusar ökenlandskapet förbi. Nyanser av brunt, men också en spirande grönska här och var.

Våren är på väg.

”Welcome to the ancient city of Herat” står det på en stor skylt.

Kabul ligger bara en timmes flygresa bort. Men redan i terminalbyggnaden på Herats flygplats är det en lugnare, mer avspänd, till och med vänligare atmosfär som möter resenärerna.

Intrycket förstärks i taxin på väg in mot centrum. Den breda huvudgatan kantas av grönskande träd, parker och grönområden. Trafiken är glesare och tempot lägre än i huvudstaden jag nyss lämnade.

Herat ligger i västra Afghanistan, någon timmes bilresa från gränsen till Iran, längs den gamla Silkesvägen. I norr breder den centralasiatiska stäppen ut sig, i öster reser sig bergskedjan Hindu Kush och i söder börjar vägen mot det stökiga, talibandominerade Kandahar.

Staden, som även är centralort i provinsen Herat, har i århundraden utgjort en knutpunkt för kultur och handel mellan Centralasien, Mellanöstern och Indien.

Här finns en välbevarad medeltida stadskärna och flera antika monument som berättar om svunna tider, men också ett välbesökt jihadistmuséum där man kan ta del av landets blodiga moderna historia.

Utanför den 800 år gamla moskén, Masjid-e Jami, The Great Mosque i Herat.

Till den 800 år gamla moskén, Masjid-e Jami, The Great Mosque, ansedd som en av de vackraste muslimska byggnaderna i regionen, kommer varje fredag tusentals besökare för att be.

Taxin bromsar in framför en hög vitmålad järnport. Det tar inte många sekunder förrän den glider upp. Vakter med gamla ryska automatkarbiner dinglande på axeln undersöker bilen innan vi får rulla vidare. En stor blå skylt med feta symboler berättar att här inne är varken k-pistar, pistoler eller handgranater tillåtna.

Hotel Arg ligger i centrala Herat och har genom sitt läge och sin höga standard varit ett populärt tillhåll för tillresta handelsmän, politiker och turister. På hemsidan kan man läsa att hotellet för några år sedan genomgick en omfattande renovering. I dag gapar den spatiösa foajén tom. Gästerna sviker, och som en följd har man tvingats sänka rumspriserna rejält.

Jag slår mig ner i en sammetsklädd soffgrupp och blir genast serverad en kopp gyllengult saffranste.

Saffran. Afghanistans röda guld.

Sedan många år tillbaka har man med stor framgång provat att odla just saffran i Herat. Det började redan under talibantiden som ett försök att få traktens opiumodlare att ställa om till en laglig verksamhet. De bördiga jordarna och det varma klimatet gör förutsättningarna optimala. I dag ligger den totala produktionen på omkring tre ton per år, vilket gör Afghanistan till en av världens största saffransproducenter. Tiotusentals familjer får numera sin försörjning, direkt eller indirekt, från saffransindustrin. Det afghanska saffranet rankas som ett av de bästa i världen.

Migrationsverket har gjort bedömningen att i provinshuvudstäderna Kabul, Herat och Mazar-e-Sharif råder inget generellt våld som gör att befinna sig där innebär ett skyddsbehov.

Jag läppjar på teet och tänker att det naturligtvis är i trakterna runt Herat som ett experiment som detta kan slå så väl ut.

För ett par år sedan var jag här för att intervjua afghanska bönder som gått över från att odla just opium till saffran. En av dem, Arbab Abdul Razak, berättade att han på sin lilla jordplätt, inte mycket större än en fotbollsplan, fick ut saffran till ett värde av 30 000 dollar varje år. En förtjänst som räckte till att försörja hela släkten och som med råge översteg vinsten från de tidigare opiumodlingarna.

– Dessutom, konstaterade Arbab Abdul Razak nöjt, är saffranet både lagligt och nyttigt.

Jag avbryts i mina funderingar när svängdörrarna i entrén plötsligt slås upp. Josef Moradi bär en elegant mörkblå väst över sin svarta Shalwar Kameez.  Han haltar lätt när han går.

– Jag fick en spark på foten när jag spelade fotboll med några kompisar. Det är rätt längesedan nu, men det gör fortfarande ont ibland, säger han och ler matt.

Josef Moradi återvände till Afghanistan i slutet av mars förra året, efter nästan fyra år i Sverige. Ursprungligen kommer han från provinsen Wardak, en knapp timmes bilresa sydväst om Kabul. Redan som tioåring flydde han med familjen från Afghanistan till grannlandet Iran.

Livet i Iran var långt ifrån enkelt. Afghanska flyktingar har låg status, och kan inte räkna med någon hjälp från iranska myndigheter. Förväntningarna var därför höga när Josef för drygt fyra år sedan bestämde sig för att lämna landet. Längs vägen hade han sällskap av andra afghanska migranter som skulle söka lyckan i Europa. I Tyskland valde flera av hans reskamrater att hoppa av. Josef var däremot fast besluten om att fortsätta till Sverige.

– Jag hade hört så mycket positivt om Sverige. Jag ville studera och skaffa ett bra jobb, och trodde verkligen att om jag bara skötte mig så skulle jag få stanna, säger han.

Josef hamnade så småningom i Åmål, mån om att så snabbt som möjligt bli en del av det svenska samhället. Han skaffade vänner, började spela fotboll i IF Viken och hade gått första läsåret på industriprogrammet på Karlbergsgymnasiset när beskedet från Migrationsverket kom: han skulle inte få stanna i Sverige.

– De trodde inte på min berättelse, och sa att mina identitetshandlingar från Afghanistan var förfalskade.

Josef vägrade acceptera Migrationsverkets beslut. Aldrig att han skulle återvända frivilligt till Afghanistan, ett land han inte satt sin fot i sedan han var barn.

Inte ens löften om ett återvändarbidrag på 30 000 kronor kunde få honom på andra tankar. Josef Moradi vägrade skriva på utvisningsbeslutet.

Till sin handläggare på Migrationsverket sa han: ”Mitt liv inte är till salu”.

Av rädsla för att Josef skulle gå under jorden flyttade Migrationsverket honom till Förvaret i Kållered. Där blev han sittande, inspärrad bakom höga stängsel och taggtråd i tre månader innan utvisningen verkställdes den 29 mars förra året.

Själva deportationen minns inte Josef Moradi så mycket av, säger han. Som Blankspot berättat om tidigare mådde han mycket dåligt under flygningen. Han misstänktes ha blivit ”drogad” och ska dessutom ha blivit av med alla sina tillhörigheter.

– Men de fick jag tillbaka efter att en kille som driver en NGO här i Kabul, Abdul Gafoor, gjort en video där han efterlyste mina saker.

Vad var din första tanke när du lämnade flygplatsen i Kabul?

– Jag tänkte att nu är det slut, nu dör jag. Jag kunde inte språket och jag passade inte in. Mina tajta kläder, mitt långa hår… det var många som stirrade på mig, säger Josef Moradi.

De två första veckorna efter ankomsten till Kabul bodde Josef på ett transitboende för återvändande flyktingar som den afghanska staten driver.

Han kände sig som en främling i ett okänt land. Han vände sig till det afghanska utrikesministeriet för att få ett pass. Där legitimerade han sig med den identitetshandling, tazkira, som Migrationsverket i Sverige tidigare förklarat ogiltig. Till och med falsk, betonar Josef Moradi.

– Enligt de afghanska myndigheterna var den äkta. Tio dagar senare fick jag mitt pass.

I samband med deportationen hade Josef Moradi lärt känna en annan afghansk kille, Haroon. De följdes åt de första veckorna i Kabul, sedan berättade Haroon att han tänkte flytta hem till sina föräldrar i Herat.

Ville Josef möjligen följa med?

– Det var inget svårt beslut. Jag kände ingen i Kabul och efter två veckor på transitboendet hade jag ingenstans att ta vägen.

I Herat välkomnades Josef av Haroons föräldrar. Han flyttade in i familjens hus och fick så småningom även jobb som nattvakt i en fabrik.

Två månader efter flytten till Herat berättade Haroon att familjen bestämt sig för att flytta till Iran. Även den här gången fick Josef erbjudande om att följa med, men avböjde.

– Vad skulle jag göra där?

Plötsligt var Josef Moradi ensam igen. Han flyttade in i ett rum på fabriken där han arbetade. Det gick några månader, kanske ett halvår, men så en dag kom chefen och sa att han inte hade råd att ha kvar Josef. Omsättningen var för låg på vintern, och Josef Moradi var tvungen att flytta igen.

Sedan ett par månader tillbaka hyr han ett rum tillsammans med tre andra unga afghanska killar i stadsdelen Jebraiel, en knapp halvtimmes bilresa från Herats centrum. Det är ett lugnt område, men rummet är litet, knappt tolv kvadratmeter, och allt är mycket enkelt, berättar Josef.

– Det finns en liten kamin som vi eldar i, men vi har inga madrasser utan sover direkt på golvet. I vintras var det jättekallt.

Jag frågar Josef om han kan visa mig var han bor. Han tvekar.

Rykten sprids snabbt, och det skulle kunna bli problem för honom om fel personer får veta att han umgås med utlänningar.

Efter lite betänketid kommer vi i alla fall överens om att ta en taxi ut till området. Vi åker österut genom Herat. Ganska snart övergår den jämna asfalten i gropiga grusvägar. Den traditionella bebyggelsen med låga hus i gul lera blandas med halvfärdiga bostadskomplex i glas och betong.

De senaste åren har Herat vuxit mycket, från knappt en halv miljon invånare till nästan det dubbla, berättar taxichauffören. Människor söker sig till staden från de omgivande byarna på jakt efter arbete och trygghet. Även återvändande flyktingar från framför allt Iran har bidragit till befolkningstillväxten.

På avstånd syns siluetterna av Musallakomplexets välkända minareter, som den persiska drottningen Gawhar Shad lät bygga i början av 1400-talet. Komplexet bestod ursprungligen av en moské, en madrassa (religiös skola), ett mausoleum och över tjugo minareter. Men under århundradena har mycket blivit förstört; en del av krigen som rasat i regionen, annat av naturens krafter.

När vi närmar oss Jebraiel blir vägarna bättre igen. Huvudgatan kantas av små butiker, som erbjuder allt från frukt, grönsaker och nyflådda djurkroppar till badrumsinredning.

Vi svänger in på en liten tvärgata. Taxin stannar.

– Vi kliver av här och promenerar sista biten. Mitt hus ligger på nästa gata, men jag vill inte att vi går ända fram dit, säger Josef.

Han stannar till vid en liten butik på hörnet för att handla frukt och grönsaker. Butiksägaren kommer fram och sträcker över ett antal tunna genomskinliga plastpåsar. Josef plockar ihop lök, tomater, potatis och apelsiner.

– Vi äter mest ris och grönsaker. Kött är för dyrt. Men det händer att jag handlar köttfärs ibland och gör hamburgare.

Josef blir tyst nån sekund.

– Jag tycker mycket om hamburgare. På väg hem från matcherna med IF Viken brukade vi stanna på McDonalds och äta.

Gatan där Josef bor är smal och kantas av platta lerhus och höga murar. I mitten av gatan löper en rännil för avlopps- och regnvatten.

På ett av taken håller en kvinna på att skölja tvätt för hand. Plötsligt vänder hon upp och ner på baljan och vattnet kommer forsande ner från taket.

Vi stannar till utanför en röd järnport.

– Huset ligger där borta, säger Josef och pekar. Nu vill jag inte gå närmare.

Vi tar några bilder och går tillbaka mot taxin.

Människor stannar upp, nickar och lägger höger hand på hjärtat. Några smågrabbar kommer fram och vill hälsa. Alla är vänliga.

Även om Herat sägs vara både lugnare och fredligare än Kabul, så är hotet ständigt närvarande även här. Enligt Josef har det skett tre självmordsattentat i staden sedan han kom hit. Ett av dessa skedde i området där han själv bodde tidigare. Fyra människor dog och tio skadades. Ett annat inträffade utanför biblioteket, berättar han vidare, och visar bilder i mobiltelefonen på en söndersprängd fasad.

Osäkerheten är ett problem, menar Josef. Att inte veta om man kommer att komma hem igen när han lämnar bostaden är mentalt påfrestande.

Men minst lika jobbig är ensamheten och saknaden efter kompisarna i skolan och fotbollslaget i Åmål.

– På kvällarna när jag inte kan somna brukar jag titta på klockan och fundera på vad de gör just nu.

Efter att Josef blev arbetslös för några månader sedan har han inte så mycket att göra på dagarna. Det finns en sporthall där ungdomar brukar spela fotboll. Ibland går han dit och tittar på, men han har hittills inte själv velat vara med.

Han har skaffat en del nya vänner. När han känner sig rastlös brukar han söka upp dem. Och så fortsätter han att söka jobb, men arbetstillfällena är få och konkurrensen hård.

– Jag har gått runt och frågat i butiker, men jag har ingen erfarenhet och inga kontakter här som kan prata för mig. Utan det är det väldigt svårt, konstaterar Josef uppgivet, och tillägger:

– Jag har tänkt på att åka till Syrien och kriga. Det är många unga afghaner som gör det. Här har jag ingenting, i Syrien skulle jag i alla fall få lön.

Utöver de 14 dagarna på transitboendet i Kabul, har Josef Moradi inte fått någon hjälp alls från de afghanska myndigheterna. Just nu lever han på pengar som vännerna i Sverige skickar till honom.

Hemma i Åmål har stora delar av Karlbergsgymnasiet engagerat sig för Josef Moradi och han håller kontakten med många än i dag.

Den egna familjen, föräldrarna och syskonen, har han inte haft kontakt med på fem år, berättar han.

– Jag tappade kontakten med dem när jag lämnade Iran. Jag har ingen aning om var de är eller vad som hänt dem, men jag tänker på dem varje dag och saknar dem jättemycket.

Josef Moradi drar den v-ringade kragen på sin Shalwar Kameez åt sidan och visar upp en tatuering på bröstet; en kungakrona med texten ”Family” i snirkliga bokstäver under.

– Det symboliserar de två viktigaste sakerna i mitt liv, min familj och Sverige. Fysiskt befinner jag mig i Afghanistan, men i hjärtat har jag aldrig lämnat Sverige, säger han.

Under tiden i Sverige hade Josef Moradi perioder med svåra mardrömmar på nätterna. Läkarna skrev ut medicin till honom och efter det blev det bättre.

Hur är det nu?

– Jag tar fortfarande medicinen ibland när jag mår dåligt. Det är framför allt på kvällarna som det är jobbigt, när jag känner mig ensam.

Vid åtminstone ett tillfälle sedan han kom tillbaka till Afghanistan har Josef Moradi försökt att ta sitt liv, berättar han. Det är fyra månader sedan nu. Josef tog av medicinen som han fått med sig från Sverige och blev så sjuk att kompisarna tog honom till sjukhuset i Herat.

– Jag låg på sjukhuset i fyra dagar, men det är inget som jag berättar för någon om tidigare. Även om man lever fysiskt så kan man dö inombords. Livet tar slut, så känns det för mig nu, säger Josef Moradi.

Finns det då inget som är bra i Afghanistan? Något som gör honom glad?

Josef blir tyst och funderar.

– Det är svårt, jag känner inte något positivt. Det är inget tryggt land här, men möjligen så är det vissa saker som är lite enklare. Till exempel är det aldrig någon som frågar efter legitimation…

– Om jag hade pengar och det var lugnt och tryggt här så skulle jag kunna tänka mig att resa runt i landet. Det finns mycket som är vackert här. Men det går inte, att flyga är dyrt och att åka bil är jättefarligt.

Vad skulle krävas för att det skulle bli bättre?

– Framför allt att jag hittade ett jobb. Det skulle förändra mycket och det spelar inte så stor roll vad det är för jobb, bara jag får ett kontrakt så att chefen inte sparkar mig igen efter två månader.

Det har blivit eftermiddag och vi är tillbaka vid hotellet i centrala Herat. Josef Moradi låser upp motorcykeln som han fått låna tillfälligt av en rumskompis.

Jag frågar om det är något han ångrar, något som han skulle ha gjort annorlunda idag om han fick vrida tillbaka klockan.

– Det skulle i så fall vara att jag fortsatte till Sverige, och inte gjorde som mina kompisar som stannade i Tyskland. De fick uppehållstillstånd efter fem månader.

Av | 10 april 2018

Utan dig – ingen journalistik

Genom att stödja oss ekonomiskt ser du till att vi kan fortsätta göra oberoende kvalitetsjournalistik som är fri för alla att läsa.

Ge ett bidrag!

Utvisade Musatafa Nauibi är tillbaka i Sverige

Mustafa Nauibi, ”brottaren” som utvisades till Afghanistan i mitten av december 2016 och som Blankspot träffat i Kabul är nu tillbaka i Sverige.

Wares Khan har fått jobb som studieorganisatör

Blankspot har sedan december 2016 följt den utvisningshotade journalisten Wares Khans öde. Efter nästan ett år i förvar och två avbrutna deportationer har han i dag anställts av studieförbundet NBV.

Stor rymning från flyktingförvar

Vid midnatt rymde 14 personer från migrationsverkets förvar Sagåsen i Kållered. Polisen har fått informationen men är inte aktivt ute och letar efter de som har rymt.

Den långa vägen tillbaka

Vardagen präglas av osäkerhet och arbetslöshet för de ensamkommande som utvisats från Sverige. Blankspot återvände till Afghanistan för att träffa några av de personer vi tidigare rapporterat om som fortfarande kämpar för skapa sig ett nytt liv.