Reportage om Afghanistan

Från Kållered till Kabul – livet tre år efter utvisningarna

Hur går det för Basir Sharifi, Josef Moradi och de andra i det nya landet? Blankspot skickade för tredje året i rad journalisten Göran Engström till Afghanistan och kan konstatera att efter tre år lever fortfarande drömmen om Sverige.

Av Göran Engström 19 maj, 2019

Herat, April 2019. Josef Moradi står mitt i förödelsen. Iklädd sin fina vita Shalwar Kameez med gyllene broderier på bröstet. Han försöker ta in det han ser.

– Det känns jättejobbigt. De här människorna var fattiga redan innan, nu har de förlorat allt.

Det har gått nästan två veckor sedan flodvågen kom forsande från bergen i norr. In mellan de låga lerhusen, förbi sjubarnspappan Khair Mohammads hus och vidare genom de smala gränderna tills den med ursinnig kraft slungade sig upp på Soraya Rahmonis takterrass, slet upp ett stort hål i taket och fyllde botten våningen med dynga.

På bara några minuter hade vågen raserat det mesta av Bagh-e Dashts antika bebyggelse och gjort 45 fattiga afghanska familjer hemlösa.

Khair Mohammad sitter på knä i rasmassorna framför det som en gång var entrén till familjens hus. Han pekar på ett dammigt hål i marken. Vem skulle kunna ana att det som skymtar genom den trånga öppningen fram till helt nyligen var familjen Mohammads sovrum? Och att de brutna stockar som sticker upp ur marken är bjälklaget mellan första och andra våningen?

Khair Mohammad krafsar med händerna i leran, fattar tag i en bit tyg och lirkar upp en kudde ur den nu torkade leran.

– Det här är allt jag har lyckats rädda, två kuddar och en madrass, säger han och håller upp sitt fynd.

En bit bort står två av Khair Mohammads söner, Mirwais och Mohammad, och studerar sin pappa.

– Inte ens kläderna jag har på kroppen är mina egna, de har jag fått låna av släktingar.

Bagh-e Dasht är en av de äldsta bevarade delarna av Herat, huvudstad i provinsen Herat, nära gränsen mot Iran. Merparten av det raserade bostadsområdet var närmare 500 år gammalt. Flodvågen kom efter flera dagar med kraftiga skyfall. Efter två år av torka borde regnet ha varit välkommet. Inte minst för alla de bönder ute i provinsen som de senaste åren sett sina skördar torka bort, och som i jakten på försörjning tvingats lämna sina jordbruk och flytta in till stan. Men i de här mängderna!
Josef Moradi skakar på huvudet.

– Hur ska de någonsin kunna bygga upp sina hus igen? frågar han utan att egentligen förvänta sig något svar.

Det har gått drygt två år sedan han tvångsutvisades från Sverige, tillbaka till Afghanistan. Han hade då varit i Sverige i nästan fyra år. Han bodde i Åmål, hade börjat spela fotboll i IF Viken och gick första året på industriprogrammet på Karlbergsgymnasiet när beskedet att han inte skulle få stanna kom från Migrationsverket.

När Blankspot träffade Josef i Herat förra gången, för ganska exakt ett år sedan, gjorde han inget försök att dölja sin besvikelse.

– Jag hade hört så mycket positivt om Sverige. Jag ville studera och skaffa ett bra jobb, och trodde verkligen att om jag bara skötte mig så skulle jag få stanna.

– Men de [Migrationsverket] trodde inte på min berättelse och sa att mina identitetshandlingar från Afghanistan var förfalskade.

Josef, som då även hade låtit sig döpas och gått med i en kristen församling, vägrade att acceptera Migrationsverkets beslut. Aldrig att han skulle återvända frivilligt till Afghanistan.

Inte ens löften om ett återvändarbidrag på 30 000 kronor kunde få honom på andra tankar. Josef Moradi vägrade skriva på utvisningsbeslutet. Till sin handläggare på Migrationsverket sa han: ”Mitt liv inte är till salu”.

Själva deportationen minns Josef inte så mycket av. Han säger själv att han blev drogad på planet. Känslan när han landade på flygplatsen i Kabul var ”nu är det slut, nu dör jag”.

Två år senare är Josef Moradi fortfarande i livet, och verkar dessutom må ganska bra. Oklanderligt ren och snygg precis som förra gången. Glasögonen med de markerade bågarna i plast är utbytta mot ett par i glänsande metall. Och så har han gått upp lite i vikt det senaste året, säger han.

– Jag rör mig nog lite mindre än tidigare. Och så är den afghanska maten annorlunda jämfört med den svenska. Mer potatis och bröd.

Redan innan Josef Moradi lämnade Sverige led han av svåra mardrömmar. Läkaren i Sverige skrev ut läkemedel på recept, men efter återkomsten till Afghanistan hade han svårt att få tag på rätt mediciner.

Idag är mardrömmarna borta. Och rädslan och osäkerheten som han kände första tiden har släppt. Flytten från Kabul till Herat är en viktig anledning.

– Ja, absolut. Herat är mycket tryggare än Kabul. Det är inte så mycket bomber här, men däremot en del annan kriminalitet. Jag undviker att gå ut själv sent på kvällen, eftersom risken att bli rånad är större då, säger han.
Två kvällar i veckan spelar Josef Moradi fotboll i en sporthall i Herat. Han brukar gå dit tillsammans med de andra killarna i laget. Sammanlagt brukar de vara 15-16 kompisar på träningarna, en av dem är målvakten Hussain, som också blivit en av Josefs bästa vänner, sedan en tid tillbaka är de dessutom rumskompisar, berättar Josef.

Förra gången Blankspot träffade Josef hyrde han ett rum tillsammans med ett par andra unga afghanska killar i stadsdelen Jebraiel. Ett lugnt och bra område, konstaterade Josef då, men rummet var litet, knappt tolv kvadratmeter, och mycket enkelt.

Nu är de 5-6 killar som hyr ett rum ihop. Det är betydligt större än det tidigare, men blir ändå billigare eftersom fler delar på hyran. Köket delar de med de andra hyresgästerna i huset.

För tillfället är Josef Moradi arbetslös. Han har haft några tillfälliga jobb, berättar han, bland annat som vaktmästare samt på en fabrik där han sydde väskor. Båda anställningarna tog slut abrupt när arbetsgivarna meddelade att det inte längre fanns tillräckligt med jobb.

Speciellt på vintern kan det vara ont om jobb i Afghanistan, berättar Josef. Just nu lever han på pengar som hans vänner i Sverige skickar till honom. Det räcker till mat och hyra, men inte så mycket mer. Framför allt är vännerna i Åmål ett bra stöd när han mår dåligt och när längtan efter Sverige blir för stor. Josef pratar med värme om sin ”mormor” i Svanskog, en kvinna som var med i samma kristna församling som Josef och som han hade mycket kontakt med under åren i Sverige.

– Vi pratar fortfarande i telefon en gång i veckan, berättar Josef.

Fler och fler människor samlas. De gestikulerar och pratar i munnen på varandra. Snart utbryter huggsexa om att få visa upp de trasiga rester som finns kvar av just deras hus.

Fazil Ahmad, en medelålders man i dammig shalwar kameez och söndertrasade bygghandskar, berättar att flodvågen kom vid tvåtiden på natten. Han, hustrun och de tre barnen låg och sov när de plötsligt hörde grannarna skrika utanför. Fazil rusade mot dörren. När han öppnade såg han vattenmassorna komma forsande mot honom.

– Sekunden senare stod jag med vatten upp till midjan. Jag skrek åt min fru och mina barn att snabbt ta sig ut ur huset, berättar Fazil Ahmad.

Morgon efter hade det mesta av vattenmassorna sjunkit undan. Folk samlades i grupper och hjälptes åt att rädda det lilla som fanns kvar att rädda. Som genom ett under var det ingen som omkom, ändå har Fazil Ahmad svårt att känna någon lättnad. Hans hus har förvandlats till en sandlåda, och de få av familjens ägodelar som inte spolades bort med flodvågen ligger begravda under metervis med lera och grus.

Han drar med foten i marken. De senaste dagarna har han letat efter personliga tillhörigheter: viktiga dokument, anteckningsböcker och foton på barnen. Hittills har han inte hittat ett dugg.

– Människorna här är enkla dagarbetare. Varje dag är en kamp för att överleva. Istället för att jobba måste vi nu lägga all tid på att försöka bygga upp våra hus igen.

Vad tänker du om framtiden?

– Om framtiden? Vilken framtid?

En bit bort tittar änkan Nasimea ut över ödeläggelsen. Hon har slagit sig ner på en liten kulle, resterna av det som tidigare var hennes hem. Nasimea berättar att hon låg och sov när vattnet plötsligt kom forsande in genom dörröppningar och fönster. Elektriciteten var det första som försvann. Hon visar med armar och ben hur hon lyckades kravla sig ut ur huset precis innan väggarna gav vika och taket störtade in.

Vi följer henne till grannhuset, ett av få hus i området som fortfarande står upp. Att det klarat sig beror på att det är betydligt yngre än övriga hus. Väggarna är gjorda i armerad betong, ändå har huset drabbats av stora sättningar och precis som hos Khair Mohammad och Soraya Rahmoni är hela bottenvåningen fylld av rasmassor.

– Mannen som äger huset har flyttat. Jag får bo här så länge, vem vet, han kanske aldrig kommer tillbaka, säger Nasimea och slår sig ner i det gassande solljuset på det som tidigare var golvet på andra våningen.

– Min son säger till mig att jag inte kan bo kvar här, att det är för farligt och att resten av huset kan rasa ihop när som helst.

Snart två veckor efter att flodvågen drog fram genom Bagh-e Dasht har de boende ännu inte fått någon hjälp från de afghanska myndigheterna. En privat hjälporganisation har varit där med enkla förnödenheter. Nasimea pekar på en hylla på väggen. Ett diskställ, några kokkärl och fyra säckar med vetemjöl är allt de fått.

• Blankspot har följ Josef Moradi i över ett år. Läs våra tidigare artiklar.
• 14 februari 2017: ”Min kropp orkar inte mer”
• 28 mars 2017: Josef utvisas utan ett öre på fickan
• 30 mars 2017: Utvisad till Kabul utan packning
• 28 april 2017: ”Det är svårt här”
• 10 april 2018 ”Den långa vägen tillbaka”.

Det har blivit tidig eftermiddag när vi åker tillbaka in mot Herats centrum. Staden sjuder av liv: bilar, motorcyklar och pimpade rickshaws trängs om utrymmet på gatorna. På trottoarerna skuttar små klungor av flickor och pojkar i skoluniformer fram mellan fruktstånd och tiggande kvinnor i duvblå burkor.

Tillbaka på hotellet bekräftar den försynte men artige unge mannen i receptionen det Josef Moradi nyss konstaterat: Herat är en av de säkraste städerna i Afghanistan. Kanske till och med den säkraste.

– Ute i provinsen händer det saker, men i stan har vi inte haft några explosioner de senaste sex-sju månaderna. Och när det händer något är det oftast mindre incidenter.

Han säger det med en axelryckning, som om det inte var något att ta notis om.

Dagen innan har talibanerna annonserat starten för sin årliga våroffensiv. Varningar om förestående attacker duggar tätt. Underrättelserapporter talar om förhöjd hotbild mot i första hand politiska, militära och internationella mål, men inte mycket händer.

På gatorna i de stora städerna: Kabul, Mazar-e Sharif och Herat, rullar livet på som vanligt. Trafikkaoset, gyttret av människor i rörelse, gatuförsäljarna, skolbarnen i sina uniformer, männen som sitter och hänger i sina skottkärror, kvinnorna med sina överfulla frukt- och grönsakspåsar och så tiggarna.

Först en dryg vecka senare, efter flera månader av relativt lugn, sker en attack mot en av huvudstadens regeringsbyggnader. Utöver de fyra gärningsmännen mister tre personer ur de afghanska säkerhetsstyrkorna och minst två civila livet. Vem som utfört attacken är oklart. I ett uttalande säger sig talibanerna inte ha något med händelsen att göra.

Josef Moradi säger att det finns mycket att oroa sig för i Afghanistan, men han är inte rädd längre. Dock saknar han Sverige, och han har inte gett upp tanken på att en dag kunna återvända, kanske på arbetsvisum.

– Jag tänker hela tiden på hur jag ska kunna ta mig tillbaka.

Vad har då varit jobbigast under hela den här långa resan?

– Omställningen. Att efter fyra år i Sverige plötsligt få veta att man inte får stanna. Det var väldigt tufft.

Hotqol, Ghazni, november 2018. Anfallet kan knappast ha kommit som någon överraskning. Dagarna innan hade talibanerna attackerat flera närbelägna städer och byar. Ändå tycks de lokala miliser som fått den otacksamma uppgiften att försvara Hotqol, den lilla marknadsstaden på gränsen mellan Jaghori- och Gilanddistriktet i provinsen Ghazni, ha blivit fullständigt överrumplade.

Anfallet inleddes en timme efter midnatt, natten mot den 7:e november i fjol. Med dödlig precision och effektivitet attackerades åtminstone åtta olika försvarsposteringar inom loppet av några timmar. I gryningen hade samtliga posteringar fallit, och de få stackare som överlevt attacken antingen lagt benen på ryggen eller kapitulerat och blivit bortförda av angriparna.

Ett par dagar av relativt lugn följde innan talibanerna på nytt angrep Hotqol, den här gången utan att möta något motstånd alls från de vettskrämda, demoraliserade och kraftigt reducerade försvarsmiliserna. De kunde enkelt inta de centrala delarna av staden.

Anfallen fortsatte på andra håll i distriktet. Först tio dagar efter att attacken inleddes meddelade försvarsministeriet i Kabul att man inlett en operation för att befria de delar av Jaghori som fallit i de väpnade motståndsgruppernas händer.

I Jaghori kokade det. Ilskan över regeringens senfärdighet var kompakt hos den hazardominerade befokningen. Även på andra håll i landet kom reaktioner, bland annat i Kabul där tusentals människor gick ut i protest mot regeringen.

Det är långt ifrån första gången som talibanerna, liksom för att demonstrera sin styrka, genomför så omfattande attacker. Men varför Hotqol?

Hotqol ligger i Jaghori, ett distrikt med runt 600 000 invånare i den för övrigt talibandominerade provinsen Ghazni. Jaghori har kallats Afghanistans Shangri-La, och har fram tills nu ansetts vara ett av de allra säkraste landsbygdsdistrikten i Afghanistan. En fredad zon för folkgruppen hazaras, landets shiitiska minoritet, omgiven i alla väderstreck av krigiska sunnimuslimska talibaner.

Kabul, april 2019. Basir Sharifi slår sig ner på det kalla betonggolvet, lägger benen i kors och sträcker sig efter muggen med gyllengult te. Fem månader har gått sedan attacken mot Hotqol. Efter en lång och kall vinter har våren äntligen kommit till Kabul. På gården utanför fönstret håller knopparna på att slå ut. Basir hostar, en djup rosslande hosta.

– Jag är så trött på Afghanistan. Jag mår helt okej, men det känns inte bra härinne, säger han och lägger handen på hjärtat.

Det är snart tre år sedan Basir Sharifi motvilligt gick med på att återvända till Afghanistan efter ha nekats asyl i Sverige. Med återvändarbidraget på 30 000 svenska kronor i bagaget hoppades han kunna bygga en ny framtid för sig själv och hustrun Sidiqa i hemlandet.

Efter att ha landat på flygplatsen i Kabul tog han sig till Ghazni och Hotqol, staden han flytt från flera år tidigare efter att, som han själv beskriver det, ha hotats till livet av de lokala talibanerna. Men också staden där han växt upp och där föräldrarna och hustrun nu otåligt väntade på att få träffa honom igen.

De hade hoppats på att få komma efter Basir till Sverige. Nu blev det inte så. Istället investerades delar av återvändarbidraget i en ny bostad åt familjen.

När jag träffade Basir första gången för drygt två år sedan, bodde han fortfarande kvar i Jaghori. Han hade inte utan problem tagit sig hela den långa och farliga vägen från distriktshuvudstaden Sang-e Masha, genom talibanland, till Kabul för att bli intervjuad.

Ett år senare träffade jag honom igen. Han var nyinflyttad i huvudstaden. Planen var att hitta ett jobb och en bostad, därefter skulle Sidiqa komma efter.

Det gick tungt för Basir. Han hade några tillfälliga anställningar, och hyrde ett tag ett rum i en dammig stenfabrik i den ännu dammigare hazardominerade stadsdelen Dashti Barchi.

Han pratade med chefen för fabriken, som lovade honom anställning som chaufför om han bara skaffade sig en egen lastbil.

En egen lastbil?

Hur i hela världen skulle den arbetslöse Basir Sharifi kunna få fram pengar till en egen lastbil?

Han vände sig till vännerna i Sverige som ända sedan Basir återvände till Afghanistan hade stöttat honom ekonomiskt. En insamling drogs igång och i slutet av förra våren kunde Basir köpa sin lastbil.

Chefen höll vad han lovat. Basir började köra ut golvplattor och bänkskivor i ljus iransk marmor till byggen runt om i Kabul. Äntligen kändes det som att det hade vänt för Basir. Han hyrde en lägenhet inte långt från fabriken, två rum och ett kök som delades med grannfamiljen. Sidiqa packade sina få tillhörigheter och flyttade till Kabul. Men som så ofta i Afghanistan inträffade något som skulle komma att kasta omkull alla framtidsplaner igen.

För Basir Sharifi kom anfallet mot Hotqol i november som en chock. Förtvivlat försökte han få kontakt med sina föräldrar, men i attacken hade talibanerna även passat på att spränga telemasterna i området. Linjen var död, men hur var det egentligen med familjen: mamma, pappa och syskonen? Och hur hade det gått för Sidiqas familj? Var de fortfarande i livet?

Basir bestämde sig för att åka till Hotqol. Levde de skulle han göra allt för att övertyga dem att följa med till Kabul. Ännu en farlig resa, sydväst från Kabul, genom Wardak längs den ökända Kabul-Kandahar highway där talibaner och de afghanska säkerhetsstyrkorna allt som oftast drabbade samman. Men det var inte striderna som oroade Basir Sharifi mest. Det fanns andra farliga hinder längs vägen.

Basir berättar:

– Jag delade taxi med fyra andra personer. När vi kom Qarabagh blev vi stoppade i en av talibanernas vägspärrar. De frågade efter min tazkira, min afghanska identitetshandling, men eftersom jag visste att vi kunde bli stoppade längs vägen hade jag lämnat den hemma. Hade jag visat dem den hade de sett att jag var från Hotqol och då hade de dödat mig direkt, förklarar Basir.

Enligt Basir blev de istället arresterade och tagna till bergen där de hölls fångna.

– De band våra händer och utanför grottan fanns vakter med Kalasjnikovs. På femte dagen hörde vi plötsligt skottlossning utanför grottan. Vi förstod att talibanerna hade blivit attackerade, men inte av vem. När vi tittade ut var vakterna borta och vi passade på att fly, berättar Basir vidare.

Efter ett tag kom de till en liten by där de bestämde sig för att knacka på i ett av husen och be om hjälp.

– Men istället för att hjälpa oss låste de in oss och hotade att överlämna oss till talibanerna om vi inte betalade en lösensumma på två miljoner afghani (motsvarande 250 000 svenska kronor). Vi förklarade att det var omöjligt för oss att få fram så mycket pengar, och till slut gick de med på att halvera lösensumman. Om vi betalade 500 000 afghani var så skulle de släppa oss.
Enligt Basir fick han låna en telefon och ringa till sin chef.

– Han förklarade att han inte hade så mycket pengar, men föreslog att vi skulle sälja min lastbil. Ett par dagar senare hade han sålt den för 300 000 afghani. Resten, 200 000 afghani, erbjöd han sig att låna ut till mig. Efter åtta dagar kom pengarna, och de släppte oss.

Basir Sharifi tar en klunk av teet. Ögonen är glansiga. Jag har massor av frågor som jag borde ställa för att verifiera historien, men just då förmår jag mig inte att göra det. Vi sitter tysta en lång stund och jag undrar hur mycket en människa egentligen orkar bära. För drygt 1,5 år sedan var han med om en annan fasansfull upplevelse, nästan på samma plats i Qarabagh. Precis som nu var han på väg till Ghazni för att hämta sina föräldrar när taxin han färdades i körde på en vägbomb. Han och de andra passagerarna kastades rakt upp i luften. Bilen totalförstördes, men som genom ett mirakel överlevde Basir den kraftiga explosionen.

Sidiqa kommer in i rummet med mer te. Hon slår sig ner bredvid Basir. Bortsett från den tunna heltäckningsmattan på golvet och en hög med filtar i ett hörn är rummet tomt på inredning.

Hur är det med dina föräldrar nu? undrar jag.

– Det är okej. De flyttade hit efter attacken, men nu är de tillbaka i Hotqol och pappa har börjat reparera de delar av huset som förstördes när talibanerna anföll.

Och hur är situationen i Jaghori?

– Det är lugnare. Militären har tagit över kontrollen.

Skulden till chefen är fortfarande inte betald. Från början fick Basir en månad på sig, men efter att de pratats vid förlängde chefen krediten i ytterligare fem månader. Jag frågar hur han ska lyckas få fram de pengarna i tid.

– Vännerna i Sverige har lovat att hjälpa till, berättar Basir.

Trots att han förlorade lastbilen har Basir fått behålla jobbet på stenfabriken. Han tjänar 10 000 afghani i månaden. Sju tusen går till hyran, resten till mat.

– Det är tufft och räcker inte alltid, men det är det vi har att räkna med. Hade vi haft lite mer över så hade jag velat ta med Sidiqa på restaurang. Jag gjorde det vid ett tillfälle, säger Basir och spricker upp i ett stort leende.

– Sidiqa mår inte bra här, hon saknar sin familj och känner sig väldigt ensam. Därför måste jag vara stark. När hon mår som sämst brukar jag prata om Sverige, att jag ska åka tillbaka dit och att hon ska följa med.

Enligt Basir är det just ekonomin som är det stora problemet för honom i Kabul. Säkerheten bekymrar honom inte. I Hotqol var det tvärtom, säger han. Där var han ständigt rädd att talibanerna skulle hitta honom.

Funderar du på att försöka ta dig till Sverige igen?

– Absolut, om det går. Det är snart tre år sedan jag kom tillbaka hit. Om ett år kan jag försöka igen.

Vi skiljs åt. Några dagar senare, på väg till en annan intervju, passerar jag stenfabriken och bestämmer mig för att se om Basir är på plats. Han syns inte till, istället blir jag bjuden på te på chefen, Qorban Alizadas, kontor. Han berättar att det är tufft ekonomiskt för många i Afghanistan, men att säkerheten ändå är okej. Jag frågar om lastbilen, om försäljningen och om skulden som Basir har till honom.

– Det känner jag inte till. Jag var i Iran när det hände och var inte alls inblandad i det.

Vet du varför han sålde bilen?

– Han hade väl ont om pengar.

Jag träffar inte Basir fler gånger under resan, och får aldrig tillfälle att fråga honom om hur det egentligen gick till vid försäljningen av lastbilen och om skulden på 200 000 afghani till chefen.

Väl hemma i Sverige skickar jag ett textmeddelande till Basir. Jag frågar om det var Qorban Alizada som hjälpte honom att sälja lastbilen och om han är skyldig honom pengar.

Basir bekräftar att det är så. Men när jag ett par dagar senare ringer upp honom för att berätta om mitt möte med chefen ändrar han sig. Han säger att han missförstått frågan, och att det var Qorbans son Ghulam som hjälpte honom med försäljningen.

Jag vill inte pressa honom mer, men funderar mycket på det som sagts. Basir har vänner i Sverige som stöttar honom ekonomiskt. Dessutom har han lönen från stenfabriken. Tillsammans blir det en bra afghansk månadslön.

Så varför skulle Basir ljuga? Och vart går pengarna som inte används till mat och hyra? Blir det hjälp till familjen i Hotqol? Det skulle inte vara ett dugg märkligt i ett land som Afghanistan, där familjer från landsbygden ofta skickar iväg en medlem till stan, eller till och med ett annat land, för att hitta försörjning. Unga afghaner som söker sig till Europa är egentligen bara en utveckling av det.

Som så ofta när det gäller Afghanistan är det omöjligt att få någon riktig klarhet i vad som verkligen hänt, och jag landar ganska snart i att det – i fallet med Basir och lastbilen – kanske inte är så viktigt. Det centrala är vad det berättar om livet i Afghanistan, om osäkerheten och den ekonomiska utsatthet som inte bara de deporterade utan en majoritet av landets befolkning lever under.

Jag tänker på chefen, Qorban Alizadas, odramatiska konstaterande:

– Han hade väl ont om pengar.

Enligt en färsk studie från Asia Foundation, Afghanistan in 2018: A Survey of the Afghan People, är bristen på arbetstillfällen det som bekymrar unga människor i Afghanistan mest.

Varje år intervjuas tusentals personer över 18 år om hur de ser på situationen och utvecklingen i landet, frågor som rör ekonomi, säkerhet, utbildning, offentlig service, korruption och migration. Sedan undersökningarna startade 2004 har 112 000 personer intervjuats. I den senaste studien (2018) intervjuades över 15 000 personer. Lika många män som kvinnor. Hela 74,7 procent ansåg att bristen på arbete är det största problemet i Afghanistan idag. På andra plats, en bra bit efter jobben, kommer bristen på utbildningsmöjligheter. Först på femte plats kommer bristen på säkerhet och risken att utsättas för våld.

Detta är en bild som delas av Obaid Ali, forskare på Afghanistan Analysts Network, AAN, i Kabul. Han hänvisar bland annat till en studie som AAN genomförde 2015, då man intervjuade anhöriga till unga personer som valt att fly från Afghanistan.

– Det var en period då väldigt många lämnade landet, och vi ville ta reda på varför, berättar Obaid Ali.

Studien visar att en majoritet valde att fly av ekonomiska skäl och mer specifikt bristen på arbete. Enligt Obaid Ali var den stegrande arbetslösheten en konsekvens av att de internationella trupperna som varit i Afghanistan sedan 2001 drog sig tillbaka. Det var även många internationella hjälporganisationer, NGO:s, som lämnade landet då, vilket också bidrog till att stora summor pengar och arbetstillfällen gick förlorade.
En annan sak som talar för att det var den svaga ekonomin som fick många unga att lämna landet är att majoriteten av de som flydde inte kom från de osäkraste provinserna, Obaid Ali nämner Helmand, Kandahar och Zabul som exempel. Istället kom de flesta från Kabul, Balkh, Bamiyan och även Ghazni, alltså provinser som vid den tiden ansågs säkra, konstaterar Obaid Ali.

Att så många valde just Sverige som slutstation tror han har att göra med bilden av Sverige som ett generöst land där man kan få hjälp inte bara i form av bidrag, utan också med utbildning och arbete.

– Även om det inte stämmer, så var det den bilden som fick många att söka sig just dit, säger Obaid Ali.

Hur ser då tillvaron ut för dem som återvänder till Afghanistan nu?

– Ekonomiskt är det fortfarande tufft, speciellt om man inte känner någon.

Har det blivit svårare för återvändarna?

– Ja på ett sätt. För en person som har varit borta från Afghanistan i flera år kan det nog upplevas skrämmande att komma tillbaka. Det tar tid att vänja sig vid att se vapen och militärer på gatorna, säger Obaid Ali.

2019 ser ut att bli ett viktigt år för Afghanistan. Efter de uppskjutna parlamentsvalen i fjol har det i år blivit dags att välja president. Valet skulle ha hållits i våras, men har försenats och är nu planerat till september. Om det verkligen blir av då, eller skjuts upp igen, återstår att se.

Parallellt med valförberedelserna pågår förhandlingar mellan USA och talibanerna om ett amerikanskt trupptillbakadragande. I förlängningen hoppas man att förhandlingarna ska leda till en fredsuppgörelse mellan den afghanska regeringen och talibanerna.

Förhandlingarna har pågått sedan i juli förra året och det kan tyckas en smula märkligt att talibanerna, som i huvudsak strider mot de egna regeringsstyrkorna, inte väljer att prata direkt med den afghanska regeringen – utan istället förhandlar med USA.

Anledningen är att talibanerna aldrig erkänt de afghanska regeringar som styrt landet sedan den USA-ledda invasionen 2001. Trots att det snart gått 18 år sedan talibanregimen störtades, ser de fortfarande sig själv som den legitima makten. I deras ögon är Afghanistan ockuperat av utländska trupper, och den sittande presidenten Ashraf Ghani och hans ministrar inget annat än USA:s marionetter. Att förhandla med dem skulle alltså vara det samma som att erkänna den sittande regeringen.

Många afghaner minns med fasa hur det var att leva under den strängt religiösa och repressiva talibanregimen i slutet av 1990-talet. Det kan därför tyckas märkligt att så många ändå hoppas på någon form av uppgörelse. Framför allt säger det en hel del om hur fredstörstande det afghanska folket är efter 40 år av krig och konflikter.

En grupp som motsätter sig en sådan uppgörelse är landets kvinnor. Men även här finns olika läger: de som säger bestämt nej till att ge den islamistiska rörelsen någon form av inflytande, och de som säger okej och menar att freden i sig är så viktig att de till och med kan tänka sig att offra en del av sin frihet.

Är det då rimligt att tro att talibanerna på allvar skulle överväga att bli en del av det nuvarande demokratiska systemet i Afghanistan?

Knappast. Talibanerna förordar religiösa sharialagar som är oförenliga med ett demokratiskt styrelseskick. Dessutom är stödet för talibanerna ytterst svagt, bara fyra procent av befolkningen stödjer dem. Motsvarande siffra för regeringen är 92 procent.

Och även om de kontrollerar eller är närvarande nästan hälften av landet, så rör det sig om glesbefolkade områden där bara tio procent av befolkningen bor. Den makt de har idag bygger alltså på att talibanerna är starka militärt. Att lägga ner vapnen skulle innebära att de förlorar det mesta av det inflytande de krigat sig till.

Enligt Obaid Ali står den afghanska regeringen just nu inför många stora utmaningar. När fokus läggs på fredsförhandlingar och kommande presidentval så försummas andra viktiga områden menar han: social service, hälso- och sjukvård, arbetsmarknad, utbildning, brottsbekämpning och inte minst säkerheten.

Samtidigt är människor förlåtande just nu, skulle det bli en fredsuppgörelse väger andra eventuella uppoffringar lätt.

– Många minns Eid-al Fitr förra året, då regeringen och talibanerna kunde enas kring ett tillfälligt eldupphör. I tre dagar lade båda parter ner sina vapen. Talibankrigare och regeringssoldater firade sida vid sida. De åkte i samma bilar, och de till och med kramade och pussade varandra. Det var en fantastisk upplevelse som ingav hopp.

Obaid Ali är uppväxt i Afghanistan. Han bor och arbetar i Kabul och tillsammans med kollegorna på Afghanistan Analysts Network har han fördjupat sig i många av de problem som plågar landet: ekonomin, korruptionen, säkerheten och inte minst migrations- och flyktingfrågan.Vad är det då för bild han förmedlar?

Ett land med stora utmaningar?

Utan tvekan.

Ett land i fullständigt kaos, där människors vardag präglas av rädsla och skräck?

Inte alls.

Vad är det då som gör att Afghanistan hemma i Sverige ofta framställs som ett land där risken att dödas är större än chansen att överleva?

Handlar det om okunskap? Eller om en osäkerhet inför det som är främmande?

Obaid Ali använde ordet skrämmande. Han menade att det tar tid att vänja sig för den som varit borta från Afghanistan länge.

Även Basir Sharifi och Josef Moradi kände sig osäkra och rädda direkt efter återkomsten. Nu är båda trötta på Afghanistan och vill tillbaka till Sverige.
Men de är inte rädda längre, säger de.

Hur känner då de som precis kommit hit?

Bahadur Bayat är inte hungrig. För en gångs skull vaknade han inte i gryningen av böneutroparens mässande sång. Det blev en sen frukost och nu vill han bara ha en juice på restaurangen där vi ses. Efter att ha blivit visiterade av de beväpnade vakterna i entrén slår vi oss ner vid ett runt bord i den välskötta trädgården. Det är mitt på dagen, solen står högt på himlen. Bahadur Bayat bär vit storrutig skjorta, tajta grå jeans och svarta sneakers.

Efter över fyra år i Sverige utvisades Bahadur Bayat till Afghanistan den 19 november i fjol. På det chartrade planet hade han sällskap av ytterligare ett 25-tal unga afghanska killar. Han beskriver flygresan som våldsam. Efter att han ifrågasatt utvisningsbeslutet ska poliserna på planet både ha slagit och tagit strypgrepp på honom, säger han.

På flygplatsen i Kabul möttes de utvisade av representanter för någon organisation, vilken har Bahadur Bayat ingen aning om.

– De frågade vilken provins jag kom ifrån, sedan gav de mig 1500 afghani som jag skulle använda för att ta mig dit.

Bahadur Bayat är uppväxt i Badakshan, en provins längst upp i Afghanistans nordöstra hörn på gränsen mellan Pakistan, Tadjikistan och Kina. Byn som han växte upp i var liten, runt 200 hus. Vintrarna var kalla, somrarna varma. Efter skolan brukade han och kompisarna bada i en sjö strax utanför byn. Och under de varma sommarnätterna hände det ofta att Bahadur sov under bar himmel. Innan han somnade brukade han ligga vaken och titta på stjärnorna.

Det var en fin tid, minns Bahadur Bayat. Men den kunde också vara våldsam. Männen styrde det mesta, och viktigare än något annat var att vara en god muslim. I skolan fick han och kompisarna lära sig att jorden var rund och kretsade kring solen. I moskén, dit alla var tvingade att gå för att lära sig koranen, var det en annan världsbild som gällde.

– Där fick vi lära oss att jorden var platt. Jag fick det inte att gå ihop, men när jag ifrågasatte det som sades slog de vuxna mig.

Hos Bahadur Bayat började ett tvivel växa fram. Kunde det som stod i Koranen vara sant? Och fanns verkligen Gud? Varför tillät han i så fall att de vuxna slog honom?

Han höll funderingarna för sig själv, men kände sig mer och mer utsatt och obekväm i den lilla byn. Det blev inte lättare när han i tonåren träffade en tjej som han blev förälskad i.

Bahadur Bayat ville leva sitt eget liv, och 2013 bestämde han sig för att lämna Afghanistan. Tillsammans med flickvännen flydde han till Iran. Planen var att ta sig hela vägen till Europa, men redan under resans första del kom de ifrån varandra.

I åtta månader väntade Bahadur på sin flickvän i Teheran. Han hyrde ett rum i anslutning till en fruktaffär. På nätterna hjälpte han ägaren att sortera och paketera frukten.

– Jag försökte ta reda på vad som hänt med min flickvän, men fick inte reda på någonting. Till slut bestämde jag mig för att fortsätta till Europa ensam.
Det tog Bahadur Bayat fem månader att ta sig hela vägen till Sverige. Där väntade en ny värld. En värld där var och en själv fick bestämma vad de ville tro och inte tro på. Bahadur Bayat blev ateist och bosatte sig i Laxå.

– Det var jättetufft i början, jag kände ju ingen i Sverige.

Den 17 mars 2015 blev Bahadur Bayat kallad till ett möte på Migrationsverket. Där fick han besked om att han inte skulle få stanna i Sverige. Enligt den så kallade Dublinförordningen skulle han överföras till Bulgarien där han lämnat sina fingeravtryck.

När mötet hos Migrationsverket var över stod polisen utanför och väntade på honom. Han fördes till förvaret i Kållered, men släpptes redan ett par dagar senare eftersom han inte var 18 år gammal.

I ett år bodde Bahdur Bayat på ett flyktingboende för vuxna, men så 2016 – strax efter att han fyllt 18 år – kom beskedet att han skulle skickas tillbaka till Afghanistan.

Men Bahadur Bayat ville inte tillbaka till hemlandet. Som ateist i ett konservativt muslimskt samhälle skulle han få stora problem, kanske till och med misshandlas och dödas, tänkte han och bestämde sig för att gå under jorden. Han flyttade till Stockholm och tillbringade de kommande två åren som inneboende – både hos kompisar och helt okända. Men så i juli förra året greps han av polisen på Medborgarplatsen i Stockholm. Han skickades till förvaret i Märsta, där han blev kvar fram till utvisningen i november.

Fem månader har gått sedan återkomsten till Afghanistan. De första två veckorna bodde han på ett transitboende för deporterade i Kabul. Efter det flyttade han in i ett kollektiv där han hyr ett rum tillsammans med två andra killar.

Pengarna han fick när han landade på flygplatsen i Kabul räckte knappt till taxiresorna till och från hotellet. Än mindre till en flygresa till Badakshan.

– Jag ville inte åka hem. Jag kan inte. Det skulle bara ta några veckor så skulle alla veta om att jag inte är troende muslim. De skulle döda mig, säger Bahadur Bayat.

Vem är det som skulle döda dig?

– Min flickväns pappa.

I Kabul är det lättare att inte bli avslöjad, konstaterar Bahadur Bayat vidare. Än så länge har kompisarna som han delar rum med inte frågat varför han varken ber eller går till moskén på fredagar. När det är bönetid brukar Bahadur försöka hålla sig borta från rummet.

– Antingen tar jag en promenad eller så går jag och sätter jag mig någonstans. Det finns en park några hundra meter från huset, där brukar jag sitta och titta på folk och tänka på Sverige. Jag tänker mycket på hur jag ska kunna leva mitt liv här. Jag tror inte att det går. Om några veckor är det ramadan, då fastar alla andra och då måste jag också göra det fast jag inte vill.

Vi lämnar restaurangen. Huset där Bahadur Bayat bor ligger bara några minuters promenad bort. Det är ett modernt flervåningshus. Han vill inte visa sitt rum, men vi hälsar på fastighetsägaren som sitter bakom ett mörkbetsat skrivbord i receptionen på första våningen.

Totalt bor det ett 50-tal personer i huset, berättar Bahadur Bayat. Killarna som han delar rum med är något äldre än han själv, runt 24-25 uppskattar han.

Båda har jobb. En av dem har gått på universitetet i Kabul, den andre har studerat i Kazakstan.

– Jag har sökt massor av jobb sedan jag kom hit, både på restauranger och som chaufför, men det är svårt när du inte känner någon. Antingen säger de nej direkt, eller så säger de att de ska höra av sig. Fast det är det aldrig någon som gör.

Vad gör du på dagarna?

– Kabul är inte säkert så jag försöker att hålla mig på rummet så mycket som möjligt. Jag läser och lyssnar på musik. Ibland ringer jag till min mormor i Sverige.

Vad tänker du om framtiden?

– Jag har ingen framtid, ingen utbildning, inga papper och ingen familj. Allt har tagits ifrån mig. Enda utvägen är att fly från Afghanistan, men just nu vet jag inte hur det ska gå till.

Vart skulle du ta vägen?

– Till Europa. Det spelar ingen roll var, bara jag kan få vara mig själv.
Reza Rahimi lutar sig tillbaka i stolen och slår ut med händerna.

– Varför skulle jag inte vara glad? Det är så här livet är just nu, och det hjälper ingen om jag sätter mig ner och gråter. Jag är glad att jag lever och måste försöka hitta en lösning!

Det är mindre än två månader sedan han och två andra unga afghaner sattes på ett chartrat plan från Arlanda med destination Kabul. Men de var inte ensamma, med på den långa flygningen följde även tolv poliser, berättar Reza Rahimi.

– Jag skojade med dem och sa att det här blir en väldigt dyr flygresa. Det höll de med om, över en miljon kronor skulle det kosta skattebetalarna, sa de.

Reza Rahimi kom till Sverige från Iran 2011. Ett år senare anslöt mamman och hans tre systrar. Men till skillnad från Reza, som tagit den besvärliga vägen via Turkiet, Grekland och vidare norrut genom Centraleuropa, kom resten av familjen med flyg. De hade beviljats visum till Sverige redan innan avresan. Anledningen var att Rezas systrar var allvarligt sjuka och behövde specialistvård.

Att resten av familjen beviljats asyl i Sverige hjälpte inte Reza Rahimi. Hans ansökan avslogs med motiveringen att han var tillräckligt gammal för att kunna klara sig själv i Afghanistan.

Det slutliga beskedet kom 2015. Precis som Bahadur Bayat valde Reza Rahimi då att gå under jorden. I nästan fyra år levde han som papperslös. Under den perioden valde han att konvertera från islam till kristendomen. Ett beslut som inte fattades över en natt, utan som vuxit fram under lång tid.

– Första gången jag träffade kristna människor var i Grekland 2010 eller 2011. Jag började fundera över min egen religion, och allt hat som finns inom islam. Med de kristna jag mötte var det annorlunda, de spred så mycket glädje och kärlek omkring sig, säger Reza Rahimi.

Det skulle dock ta flera år innan Reza Rahimi tog steget fullt ut, men år 2014 döptes han i frikyrkoförsamlingen Kristet Center i Örebro.

Reza Rahimi är långt ifrån ensam om att ha konverterat från islam till kristendomen efter att ha sökt asyl i Sverige. I mars i år presenterades den så kallade Konvertitutredningen, en rapport genomförd av en handfull svenska kristna samfund i syfte att belysa hur ”konvertiters kristna tro bedöms i asylprocessen”.

Över 600 ärenden gicks igenom. Alla rörde afghanska medborgare som sökt asyl i Sverige mellan 2015-2018. Samtliga personer var döpta medlemmar i någon svensk församling.

I rapporten konstaterades att 68 procent av de undersökta konvertiterna fått avslag på sin asylansökan genom att deras tro inte bedömts vara genuin. Om konversionen anförts sent i asylprocessen var siffran istället 81 procent avslag.

Var det för att få stanna i Sverige som Reza Rahimi konverterade till kristendomen?

Han sitter tyst några sekunder och funderar innan han svarar.

– Nej, det beslutet fattade jag långt tidigare. Men det är klart att jag hoppades att dopet skulle hjälpa mig att få stanna.

Hur är det då att leva som kristen i Afghanistan?

Reza Rahimi säger att han inte berättat för någon om sin kristna tro, eftersom det skulle kunna vara förenat med stora risker.

– Afghanistan är ett radikalt islamistiskt land, det är inte accepterat att man är kristen.

Efter att ha bott på hotell de två första veckorna efter återkomsten till Afghanistan, delar Reza Rahimi nu en trerumslägenhet i centrala Kabul med sju andra personer. Han har inte berättat för någon att han är kristen.

– De frågar ibland varför jag inte ber och läser Koranen, då skyller jag på att jag inte kan arabiska. Bibeln har jag i en app i mobilen, och när mina kristna vänner från Sverige ringer brukar jag gå in på toaletten och prata, säger Reza Rahimi och bränner av ett av många stora leenden.

När Blankspot träffar honom i Kabul går han och väntar på sitt afghanska pass. Det ska vara klart om ett par dagar, berättar han, och så fort han har det i sin hand tänker han söka visum till Iran. Att stanna i Afghanistan är inget alternativ.

– Jag har varit i kontakt med människosmugglare, men att ta sig hela vägen till Europa igen är dyrt. Det kostar minst 4000-5000 Euro. Min plan är att ta mig till Turkiet, jobba ihop mer pengar och sedan resa vidare.

Om det blir Sverige igen är tveksamt, konstaterar Reza Rahimi. Då ligger Tyskland närmare till hands. Chansen att få stanna där är nog större, tror han.

– När jag väl fått uppehållstillstånd där kan jag åka till Sverige och hälsa på min familj igen.

Vad säger din familj om att du är kristen?

– De har sagt att jag får göra som jag vill, att det bara är jag som kan bestämma hur jag vill leva mitt liv.

Har du någon kontakt med andra kristna här i Kabul?

– Nej, jag tror att de flesta är rädda och gömmer sig.

Enligt Obaid Ali på Afghanistan Analysts Network förekommer det underjordiska kyrkor i Afghanistan, men de är svåra att få kontakt med eftersom de måste vara försiktiga.

– Problemet är inte kristendomen i sig, utan om man byter religion. Enligt islamsk lag är det inte tillåtet för en muslim att konvertera.

Att konvertiter som deporterats från Europa skulle löpa risken att dödas om det läckte ut att de lämnat islam för kristendomen har han svårt att tänka sig. Åtminstone så länge de håller tron för sig själv.

– Om de däremot skulle få för sig att missionera, och försöka vinna över andra människor till kristendomen, då skulle det kunna bli farligt.

I Afghanistan finns utöver ett fåtal kristna även en liten grupp sikher. Trots att dessa anses vara icketroende, och alltså står längre från islam än både kristna och judar, har de enligt Obaid Ali inte några problem att öppet praktisera sin tro.

När det kommer till de kristna menar han att det snarast finns en nyfikenhet bland muslimer.

– För något år sedan genomförde en grupp kristna utlänningar en manifestation här i Kabul. Klädda i sina kristna kläder marscherade de genom Qala-e Fathullah. Folk stannade upp och tittade, men det var inte hotfullt på något vis. De flesta tyckte nog mest att det var lite märkligt.
Skulle det då vara helt ofarligt för de konvertiter som nekats asyl i länder som Sverige att återvända till Afghanistan?

– Nej, men den stora risken är inte att de ska bli skadade eller dödade, utan att de förlorar sin ställning, både i samhället och inom familjen.

Afghanistan är ett konservativt land och den som inte följer de muslimska traditionerna riskerar att hamna utanför, säger Obaid Ali.

Mörkret har sänkt sig över stadsdelen Dashti Barchi. Genom dörren till den gamla idrottshallen, byggd av kommunistregimen under den sovjetiska ockupationen på sjuttio- och åttitalet, sipprar en tunn strimma lysrörsvitt ljus. De dova dunsarna från fötter som träffar lädret varvas med engagerade rop. Uppmuntrande, frustrerade, glada, förtvivlade.

Mitt på det hårda golvet står Basir Sharifi. Han pekar med hela handen. Runt halsen hänger hans nya tidtagarur. Runt pek- och långfinger en visselpipa.

I Sverige lyckades Basir Sharifi spela till sig en plats i ex-allsvenska Dalkurd. Numera är han tränare för ett tjugotal unga afghanska killar i slitna gympadojjor. Allsvenskan känns långt borta, men viljan hos de unga adepterna är det inget fel på.

I slutet av träningen samlar Basir Sharifi alla spelarna vid kortlinjen. Några snabba rusher innan allt avslutas med några minuters taktiksnack.
Han ser nöjd ut, till och med glad, efter träningen.

Jag frågar om han ångrar att han återvände frivilligt till Afghanistan.

– Nej, det var rätt beslut. Det fanns en familj i Borlänge som erbjöd sig att gömma mig, men jag ville inte. Det hade varit så osäkert, hur länge kan man hålla sig gömd, en vecka, en månad, ett år? Dessutom väntade min fru på mig här.

Fotnot: Knappt två veckor efter mötet med Reza Rahimi får jag ett meddelande på Messenger där han berättar att han nu befinner sig i Iran.

Blankspot är en oberoende läsarfinansierad reportagesajt som belyser vita fläckar i Sverige och världen, platser som sällan sätts under ett journalistiskt sökarljus. De här reportaget du läst är precis som våra andra tillgängligt och fritt – eftersom personer stöttar oss månadsvis eller årsvis. Läs mer om hur du kan stödja våra reportage här genom att bli blankspottare. 

Av Göran Engström